Drömmar, drömmar och drömmar . . .
Eller gör jag kanske det, men inte vill inse eller vill inte att det ska vara så, eller är jag bara rädd för att bli sårad. Kanske ska tro mer på mig själv, tro mer på en hel del saker och bara låta det flyta med. Men när jag väl slutar tänka på dagtid så kommer ju dessa drömmar. Ja, och ibland även när min hjärna går i virvarr. Jag förstår inte riktigt, men vem gör väl det. Kanske inte förstår förrens det är försent, men hur ska jag då veta när det är försent och försent till vad.
Ne, huanameja vad jag tänkert alldeles alldeles mycket just nu, detta går ju bara inte. Får sluta tänka, det kanske är detta knepiga tänk som gör mig sjuk hela tiden? För när inte hjärnan och själen mår bra så mår ju faktiskt inte heller kroppen bra.
Jag har iallafall börjat att läsa min körkortsbok på riktigt nu, och körde häromdagen med. Nu måste detta göras på fullaste allvar, för det där körkotet är himla viktigt faktiskt.
. . . . . . . .
Tisdag.
Men på det stora hela är jag ganska säker på vad jag vill, nu gäller det bara att bestämma sig och göra någonting av det också. Det gäller kanske inte att tänka så mycket framåt, utan mer att tänka i nuet och det kanske är det jag har gjort fel för framtiden kommer ju när framtiden kommer och att grubbla på de det är ju bara meningslöst eftersom det aldrig blir som man tänkt sig ändå.
Jag vill så mycket att jag inte vågar, sluta vara rädd!
Idag är det tisdag och jag har blivit sjuk igen, trött på dessa förkylningar med yrsel, illamående och hunger om vartanat, halsont och hosta. Ingen feber denna gången iallafall, och det är åtmindstonde ett plus.
Jag tycker minsann AF kan vara lite snabbare än vad dom är. Så man slipper gå i väntans tider hela tiden. Och jobb, ja det är ju inte det lättaste att få i dessa tider. Men det är bara att söka vidare, och med närmare eftertanke så ska jag göra det nu med en gång (Y).
Ännu mer ordning och reda.
Och jag måste få fram mina tankar, kan inte bara grubbla. För det mår varken jag eller dom i min omgivning bra av.
Inget snack om saken!
Skärpning.
Men jag mår bra, dock med lite justeringar som jag ska kämpa för att få igenom. Men händer något annat på vägen så får jag ta det då, för just nu så låter jag bara mitt liv rulla på, och tänker prioritera det som jag känner är viktigast för mig. För att jag ska må bra, och för att jag ska trivas. Och jag tänker minsann inte ge mig även fast motgångar kommer komma. Sådeså!
En bild säger mer än tusen ord, och ibland är det helt enkelt svårt att finna ord.
Jobb, körkort, lägenhet, träning. FIXA!!!
Jag har helt enkelt mycket kvar att lära, och speciellt så har jag mycket kvar att ändra, även mycket kvar att ge. Men det bättrar sig för var dag som går, och jag är evigt tacksam för den hjälp jag får och den puchen som sparkar mig i röven även om jag tycker det är jobbigt. Men det får mig att ta tag i saker iallafall och inte bara titta på jobb utan även ringa på det, och titta efter det ännu mer och verkligen anstränga mig, vilket jag tycker är sjuhelsikes jobbigt, men det är ett av alla värdlens "måsten" om man nu vill åstakomma något här i världen.
Just nu är mina "måsten" :
*Fortsätta med regelbunden träning
*Äta rätt
*Skaffa körkort
*Skaffa jobb
*Flytta till lägenhet
* Plugga upp mina betyg.
Och det viktigaste av allt är att jag ska trivas med mig själv och trivas med mitt liv. Och en sak till jag måste bli bättre på kom jag på, TA TAG I SAKER på egna ben. Dock uppskattar jag all den hjälp jag kan få, men måste bli lite smartare så jag begriper saker och ting jälv. Visst begriper jag, men sen när jag ska göra slag i saken så hittar jag aldrig rätt. Men nu när jag faktiskt hittat mycket rätt med hjälp, så är det inte så svårt.
Ne, jag hoppas verkligen det går vägen nu för det hade gjort mig så glad och motiverad. Men det är bara att ringa och åka runt med mina CV. För det är faktiskt så att om du inte har körkort och saknar två kurser för din undersköterska utbildning så är det hemskt mycket svårare att få ett jobb. Men det är inte helt oferståeligt, iallafall inte det där med att jag saknar två kurser, och det är defenitivt en sak som jag måste ta tag i. Det skadar iallafall inte att prata med Pelle och se hur man skulle kunna lägga upp det hela.
Jag önskar ibland, eller ganska ofta att jag fanns med i den gemenskapen mer. Den gemenskapen som finns mellan alla er andra. Att få känna sig lika betydelsefull och älskvärd, och omtyckt på det viset som ni ser på varandra och inte på det viset som ni ser och känner för mig. . . Men jag vet fortfarande inte hur!
Vänskap, kärlek, saknad och klumpighet.
Ibland tror man att man vill något som visar sig vara helt fel, ibland handlar man utan att tänka, ofta är det lättare att vara efterklok, ibland drar man ut på en handling för att det gör ont att såra, ibland tänker man helt enkelt bara för mycket utan att prata och ibland visar sig morgondagen faktiskt vara bättre än gårdagen och kanske tillochmed just denna dagen.
Frågan är hur man ska veta hur man ska handla, hur man ska veta vilket som känns bäst, hur man ska känna vilket som verkligen känns bra, hur man ska veta vart man står och vart man vill stå, vart man inte vill stå, och hur vet man när man vet?
Det är alldeles tråkigt att mista vissa vänner som har haft en stor betydelse i ens liv och som man har delat så oerhört mycket med. Tänk vad trevligt att träffas igen, men då är frågan vart, när, hur och kommer ens alla vilja?
Jag är tacksam över de människor som har fyllt mitt liv med minnesvärda minnen och som har förgyllt min vardag, man har inte alltid så tur att få ha kvar viss lycka under längre tid. Men så finns det även olika lyckor, och olika stadier i livet och ibland växer man ifrån varandra och ibland kan ett enda missförstånd göra väldigt stor betydelse i viss vänskap.
Fasst jag är evigt tacksam över det jag har så vill jag ändå sträva mot mer, men det är bra för jag är faktiskt inte nöjd. Varken med mitt liv eller mig själv, hoppas hoppas hoppas att det som snurrar i mitt huvud nu kommer bli av för det hade gjort mig till en så mycket gladare människa och stärkt mig själv oerhört mycket.
Tack Sofie för att du finns i mitt liv och förgyller min vardag genom att bara finnas.
Minnen.
Det är faktiskt svårare att glömma gammalt än vad man tror, och det värsta för min del är att jag inte reagerar på det direkt utan det kommer ungefär ett halvår seanre, då jag kanske upptäcker att det är blott bara minnen.
Minnen kan vara väldigt fina, men de kan också vara väldigt svåra. Och det handlar faktiskt om alla slags minnen, ibland även minnen som fortfarande delas med personer som delar ens nya stunder och minnen med en. För minnen det har man med alla som berört än i sitt liv och även dom som bara funnits där på både positivt och negativt. Oftast är minnen något fint, och det för att man väljer att minnas de fina vilket är bra, men självklart finns det också minnen som är mindre fina som man kan bli knäpp av att tänka på. Och dessa minnen som både kan göra än glad såsom mindre glad kan tårar komma in, antingen på grund av frustation eller av saknad för den glädjen som fanns då.
Det är faktiskt ganska tråkigt att växa upp på många vis, för det blir mer ansvar och man kan inte längra bara hänga runt utan att behöva ta saker och ting på alldeles för stort ansvar. Det är en gåta att kunna växa upp på rätt vis, för att bli en bra människa som tar sitt ansvar och kan agera vuxet samtidigt som man inte får låta barnasinnet försvinna för det är mycket positivt där, men det är en hårfin gräns mellan att ha barnasinnet kvar och vara för barnslig på ett fel vis så att man ses som en omogen liten skit. För i vuxen ålder vill man faktiskt inte ha den synen på den. Ja det är minst sagt en konst att bli vuxen på rätt vis, och även en lång väldigt knepig rebus. Men till slut ska det nog bli bra minsann. Ja-aa!
Då var det lördag igen, här satt jag och deppa.
Idag är det lördag, man jag tycker inte det är något speciellt med helger längre. Visst det är då alla ska vara lediga så man kan umgås eller festa o ha kul och detta. Fasst de senaste gångerna man har gjort det så har det känts totalt meningslöst ändå så därför skulle man kunna tro att det likagärna va en måndag.
Och det där med helger är överskattat det kan man känna då, ja men hon den där är ju arbetslös, ja det är jag. Men jag känner inte att det har med saken o göra, för alltid när jag jobbat så har jag jobbat helger såsom vardagar. Så då får man njuta av sin lediga tid och göra någonting av den oavsett när man får ta ut den, dock önskar jag att jobb skulle springa i min famn men så är inte fallet.
Nog om detta, för jobb det ska jag ge mig fan på att jag ska få inom snar framtid.
Just nu är mitt hjärta på rally, och innan har jag aldrig varit speciellt nervös utan tänkt att det går bra. Men efter jag va med på rallyt förr-förra helgen så känner jag att jag inte är lika lugn idag som jag va innan. Håller alla mina tummar och tår för att det ska gå vägen idag, annars har jag en ledsen bubbe.
Och så har min kära syster och hennes Villem åkt tillbaka till Mora idag, lite trist och ensamt här hemma nu. Men hoppas vi ses snart igen :* <3
Men vad ska jag göra fram till fröken Karlsson knackar på min dörr?
<3
Ska jag gå till höger eller till vänster?
Ja, det är klurigt det här med livet och vilken väg man ska gå för att hitta rätt smak på kakan, men det är även något som måste göras och man måste pröva sina vingar. Jag antar att jag helt enkelt bara är rädd. Fasst rädd är jag vilken väg jag än tar och bekväm är jag om jag inte gör någonting alls och istället lever ett liv av tristess.
Jobb & politik!
Visst man behöver inte spendera sina pengar, meeen för att överleva måste man ju det och om man vill något så kostar det pengar. Snart kostar det väl pengar att andas med.
Dock har jag tillbringat min kväll åt lite politik, vilket jag har vatt inne på farm och tillbaka de senasre 2 veckorna iallafall. Men dessa senaste dagarna har det vatt extra mycket, med tanke på att det är dax att välja på söndag och jag har varit så kluven med på vad jag ska välja. Men efter kvällens programm på tv4 så är jag ganska säker må jag säga. Det där med politik är ett hett ämne, konstigt nog blir det oftast lite tjabb och kanske bråk när man pratar om det. Men en disskusion borde egentligen alla vuxna människor kunna föra. Men det är klart, jag blir ju också förtvivlad och irriterad om någon är rakt emot det jag brinner för och om jag tycker att denna människa inte alls tänker begripligt. Men alla har rätt att tänka, tycka och känna vad dom vill själva.
En sak är säker och det är att jag vill inte ha Sverige som det är nu, för det är inte okej.
Kärlek är faktiskt en obegripligt stark känsla.
Min karl åkte till Tyskland väldigt tidigt idag, så vi har inte sovit med varandra inatt och han kommer heller inte hem förrens på torsdag. Eftersom att vi tillbringar så mycet tid tillsammans och nästan aldrig sover utan varandra så känns det minsann lite tomt, men det är bara bra att man får sakna varandra lite.
Dock trodde jag inte att han betydde så mycket för mig som han faktiskt gör, visst vet jag att han är den finaste, men pricken över i:et var innan idag när jag blev förvånad själv över hur starka mina känslor faktiskt är för mitt hjärta.
Såhär gick det till, jag trodde inte att vi skulle prata förrens han kom hem igen, vilket är på torsdag, eftersom att det är väldigt mycket dyrare olika länder imellan. Men idag vid 17.23 så ringde min älskling till mig och då blev jag så chockat glad så att jag höll på att börja gråta, jag fick tillochmed hålla tårarna inom mig och det är ett stort bevis på kärlek och hur lite det behövs för att få mig glad och känna uppskattning, det gjorde min dag och jag är så glad över att ha en så fin man i mitt liv. Han är bara tokigt underbar, fastän han kan ha sina duster, men det kan minsann jag med. Dessa 5 månaderna har bara sprungit iväg men jag är evigt tacksam över att ha fått dela dom med den människan som lyser upp min tillvaro och min dag. Och som även har fått mig att må bättre och le mer, tillochmed blivit himla mycket trevligare. Jag tror baskemig han bara har gjort gott för mig egentligen om jag tänker efter.
Älskar dig Ola Petersson <3
Livet är en sak som du ska ta vara på.
Jag önskar bara at livet någon gång skulle kunna vara enkelt, men så är inte sanningen och livet fungerar inte på det viset. Vad vill jag göra med mitt liv?
Jag vet inte, men jag måste ta reda på det, och jag kan inte fortsätta att bo i en kappsäck, och jag måste ta tag i detta och sluta vara så lat som jag är. För det är jag faktiskt. Och jag vet inte vad jag har här, jag vet inte vad jag har att stanna för, men jag vet heller inte vad jag har att åka mot eller vart jag i så fall ska ta vägen.
Efter denna sommaren så trodde jag att jag hade mer här än vad jag nu har upptäckt att jag har, och alla mina planer jag alltid har haft, vad hände med dom? Vad vill jag jobba med med resten av mitt liv? Vill jag föreläsa, eller vill jag skriva en bok som jag alltid drömt om, vill jag starta eget inom någon branch och i så fall vad, vill jag satsa mer på politiken så att mina åsikter får göra sig mer hörda?
Jag vill iallafall inte bo hemma i resten av mitt liv, jag vill göra någonting fint av det för annars kommer jag att ångra mig. Men frågan är bara vad?
Det har varit väldigt mycket stim för mig sedan maj månad och mitt flytt till Kalmar, som gjorde mig till en mycket starkare person. Sedan mitt flytt tillbaka till Karlskrona som jag trodde jag skulle må bättre av, men det känns inte som det gör det. För jag vet inte vad jag egentligen gör om dagarna, jag bara låter dom glida förbi. Och det är bara mitt val hur jag vill leva mtt liv, men jag bara känner en sådan press som jag inte vet hur jag ska lugna ner, för tack vare den pressen så känner jag mig stressad och det ska jag inte behöva för då kan man inte tänka klart. Men nu när allting lagt sig med allt flyttande och jag är tillbaka på ruta 1 så funderar jag verkligen på hur jag vill göra, men jag kan inte komma fram till något bra förutom att jag vill ta tag i mitt liv. Men hur? Och vill jag ha hjälp med det, finns det hjälp till det?
Jag vet att det finns folk som ställer upp, men dom kan inte välja hur jag ska leva mitt liv, för det är endast jag sm kan göra det och de senaste veckorna har jag verkligen börjat fundera men lagt ner det igen för att jag hade andra saker att se fram emot och planera men nu när det är gjort. Vad ska jag då göra?
Jag vet att det är mycket jag vill göra med mitt liv, men kan jag verkligen göra allting, och om det inte går snabbt så lägger jag ner det igen, men jag måste lära mig att var sak tar sin tid. Och om jag nu vill skriva, så måste jg förstå att det går inte att skriva ihop en bok på en dag. Och jag måste verkligen brinna för det med, för annars blir det bara fel. Men skrivandet kan man inte ha som yrke för det är en hobby.
Jag måste helt enkelt sluta vara så lat, för det kommer man absolut ingenstans på, det är en sak som är sökert. Det finns inte någon lat människa som blir någonting, eller kommer någonvart så länge de inte föddes med tur och glider med en räkmacka. Och det är synd att säga om mig, för turen står inte vid min dörr iallafall, jag måste lära mig att kämpa mer och anstränga mig för att få ett jobb och för att min framtid ska bli bra. För nu sitter jag här arbetslös och har inte en aning om hur jag ska kunna få tag i pengar nästa månad.
Skärpning Sara Johansson!
Nu är jag 20.
En helg fylld med kalas och stim. Jag har nu fyllt 20, och jag kan efter denna helgen verkligen hålla med som att ingenting blir som man tänkt säg.
Fredagen bestod av krätskiva hemma i Bränteknuva med massa folk och jag var nykter för att orka med lördagens bravader med kalas x 2. Men det va en himla trevlig kväll ändå. Kvällen blev tidigare än vad den någonsin har blivit förut. Och eftersom detta var min födelsedag så åkte pappa och jag till elgiganten och där fick jag mig en himla fin kamera som jag var himla glad över, och efter det hade jag en trevlig dag med min karl innan kräftskivan satte fart. Och en fin sång blev det också för mig där alla sjöng alla verserna. :)
Lördagen började med att göra sig iordning och pula för dagen, och vid 13 kom det släkt för att fira mig över en bit smörgåstårta. Tack för alla fina paket.
Vid 18.00 började mitt kalas för vännerna som jag länge sett fram emot och hade planerat så bra, men planering vet jag inte om man verkligen ska ha för det va inte mycket som blev gjort av den ändå. För folk bara stimmade runt på alla möjliga humör och blev allmänt fulla, visst va det en trevlig kväll men jag kan dock hålla med om att det var för mycket stim för min smak. Och lite bravader som gjorde att man inte var så pepp och utgång denna kvällen bevisade att Karlskrona är ingen rolig stad att gå ut i, finns inget att hämta hem där inte.
Tack till alla som kom och tack till alla som ställde upp och stort tack för alla fina paket jag fick, jag blev väldans glad må jag säga.
Men det var ändå en upplevelse att fylla 20, och givetvis gick jag på systemet samma dag som jag fyllde och ett litet grattis fick jag minsann också. Så nu är man inte tonåring längre för nu är man vuxen, fasst "man är inte äldre än man gör sig till" ;)
Imorgon blir man 20.
Imorgon blir jag 20, och på kvällen är det kräftskiva här hemma.
På lördag ska jag firas hela dagen, först släktkalas sen kompiskalas, helt enkelt en kalasdag (Y)
Nu borde jag faktiskt städa lite ist för att sitta här. Eller fundera på vad fröken Karlsson gör eftersom hon inte hör av sig. Ne, denna dagen är faktiskt bara tråkig om du frågar mig. Meeeeeen om fröken Karlsson kan höra av sig så behöver den inte vara tråkig så länge till. (Y)
Slutsats på det, HÖR AV DIG KARLSSON!
Är det alltid okej att sakna?
Ibland blir jag bara snurrig, snurrig av att tänka tillbaka, jag har det bra nu, absolut, men ibland tänker man ändå tänk om . . . . tänk om saker och ting hade varit annorlunda, hur hade det sätt ut då?
Är det okej att filosofera som jag gör, elelr gör jag det bara för att jag just nu inte har något bättre för mig, nej minsann det tror jag inte. För jag filsoferar även hur stressad jag än är. Alltid på olika saker, man skulle kunna säga att jag är lite av en filosoferare. Och det kan man ju undra det med om det är bra eller dåligt, och jag tror det kan vara båda delarna, och så blir det som man gör det till. Och givetvis beror det på vad man filosoferar om. Och jag filosoferar ofta på bra saker, eller saker som måste göras, eller skaer som kunde göras lite mer annorlunda.
Just nu filosoferar jag på människor, människor som har betytt i ens liv, och vad som gick snett. Varför man inte längre har kontakt med vissa, eller varför det gick fel med andra, kan även fundera på varför vissa människor byter riktning i sitt liv åt "fel" håll. Ja, det är mycket man kan fundera på men inte komma fram åt något vettigt, men så är det de därt me. Om jag inte får filosofera så blir jag inte så glad som man ska vara. Så därför är det lika bra att låta mig ha min tankeverksamhet och skriva ner den här, än att behöva vara grubblare utåt sett och bara göra massa andra människor också förvirrade. För jag måste erkänna att när jag väl sätter igång med mitt pratand4e om djupa tankar eller bara vanliga tanker, ibland tillochmed helt meningslösa tankar, ja iallafall när jag sätter igång med det så går det nätsan inte att få stopp på mig och så bara pratar jag vidare och snöar in mig i massa olika saker. Fasst visst ibland är det helt fantastiskt bra saker, men då får jag nog kanske ha tänkt på det ett tah, eller nja, så är det ju inte alltid ifs. Ja ni ser, nu när jag väl började tänka lite på en så meningslös sak som att jag faktiskt är lite av en filosofare ja då snöar jag in mig helt plötsligt.
Helt enkelt, så har jag en sådan dag idag där jag saknar gammalt.
Tankarna går i högvarv, ibland.
Man kan inte alltid göra allting själv, och det går heller inte med detta, och därför kan jag heller inte få tankarna på plats förrens jag får hjälp med att placera ut mina tankar där dom bör va och där som hör hemma. Men jag vill göra detta i lugn och ro utan att någon blir uppspelt på något vis. Bara disskutera och bolla om rätt tänk och fel tänk, och vissa tänk kan man inte förbjuda, och vissa saker måste man få längta efter. Jag längtar, men jag vill även få längta. Även om det jag längtar efter inte finns här nu eller inte ens finns imorgon, så vill jag längta för det är en del av mig och en del av det som gör så att jag tar mig igenom vissa tunga dagar.
Och att jag har varit där, men klantat mig det kan göra mig ledsen om jag tänker på det, lägger skuld på mig själv. Fasst på ser mnan det från en annan synvinkel så var det nog det bästa, men det är det jag brinner för. Så är det faktiskt, och det är inget jag kan hjälpa för den är jag.
Deal whit it or go.
Vänskap är en klurig grej.
Det är bara så himla tråkigt att vänner som man verkligen tror ska finnas för en och ställa upp helt plötsligt bara slutar, när man har varit så himla nära varandra under en lång tid. Då är det väl inte så konstigt att man blir besviken. Jag saknar liksom det där som fanns, och att det bara kunde försvinna så helt plötsligt utan att någonting ens hände det förstår jag inte. Och om det är något som hänt så borde jag väl ändå få veta det, men som jag förstått det hela så är det ju inte det. Och jag har minsann inte gjort något dumt heller, ne-e. Ibland blir jag inte klok bara, och helt enkelt så blir jag ledsen för att jag känner mig "sviken" eller snarare så blir jag besviken, himla besviken. För ett samtal, ett hej på 5 minuter, ett sms. . . det har man faktiskt tid med, iallafall om man är vänner, och det trodde jag att vi var, jag trodde vi var nära vänner. Men skenet kanske bedrar, vilekt jag i detta fall tycker är väldigt synd och det är väl därför jag heller inte bara kan skita i det. För på något vis gör det liksom ont i mig, och veta att kontakten finns med andra och att jag ser det själv, hur svårt kan det då va att ge mig lite kärlek och uppmärksamhet också då? Eller finns jag inte med i livsplanen längre, hur kommer det sig att det aldrig finns tid för mig men för många andra, ja eller ja, det är så jag känner iallafall. Och jag blir inte annat än ledsen för jag vill inte att det ska vara såhär och egentligen borde jag kanske bara skita i det, för jag har faktiskt känt mig ignorerad i iallafall 4 månader nu, och innan dess vatt det knappt någon kontakt heller. Himla tråkigt måste jag säga. För du är ändå en person som betyder väldigt mycket för mig och som jag har delat väldigt mycket med och haft både bra och mindre bra stunder. Jag saknar dig helt enkelt, men tyvärr tror jag inte att det finns någon plats för mig i ditt liv längre. Och då får jag väl helt enkelt acceptera det, fastän det är svårt.
Och jag tror du vet vem du är, och jag uppskattar verkligen om du hör av dig. Och om du vill finnas som min vän så vill jag att du ska finnas som min vän med, och inte bara 1 gång då och då - för det är inte det som är vänskap . . . Iallafall inte för mig, det blir då bara fel.
Trött på mardrömmar.
Har en dundrans förkylning nu, så det är svårt att sova om nätterna för jag bara hostar hela tiden så då hinner jag inte drömma på de korta stunder jag sover. Men igårkväll tog jag hostmedicin innan jag somnade, så när jag väl får sova ja då ska dessa mardrömmar komma igen. INTE okej!
Antingen tycker jag att de slutar upphra, eller så får dom faktiskt säga vad dom vill mig.
