Minnen.
Det är faktiskt svårare att glömma gammalt än vad man tror, och det värsta för min del är att jag inte reagerar på det direkt utan det kommer ungefär ett halvår seanre, då jag kanske upptäcker att det är blott bara minnen.
Minnen kan vara väldigt fina, men de kan också vara väldigt svåra. Och det handlar faktiskt om alla slags minnen, ibland även minnen som fortfarande delas med personer som delar ens nya stunder och minnen med en. För minnen det har man med alla som berört än i sitt liv och även dom som bara funnits där på både positivt och negativt. Oftast är minnen något fint, och det för att man väljer att minnas de fina vilket är bra, men självklart finns det också minnen som är mindre fina som man kan bli knäpp av att tänka på. Och dessa minnen som både kan göra än glad såsom mindre glad kan tårar komma in, antingen på grund av frustation eller av saknad för den glädjen som fanns då.
Det är faktiskt ganska tråkigt att växa upp på många vis, för det blir mer ansvar och man kan inte längra bara hänga runt utan att behöva ta saker och ting på alldeles för stort ansvar. Det är en gåta att kunna växa upp på rätt vis, för att bli en bra människa som tar sitt ansvar och kan agera vuxet samtidigt som man inte får låta barnasinnet försvinna för det är mycket positivt där, men det är en hårfin gräns mellan att ha barnasinnet kvar och vara för barnslig på ett fel vis så att man ses som en omogen liten skit. För i vuxen ålder vill man faktiskt inte ha den synen på den. Ja det är minst sagt en konst att bli vuxen på rätt vis, och även en lång väldigt knepig rebus. Men till slut ska det nog bli bra minsann. Ja-aa!
