Sara

Drömmar, drömmar och drömmar. Hur länge ska jag fortsätta att drömma alla dessa lustiga mardrömmar, måste det hända något för att dom ska sluta. Ska jag bemöta dom, ska jag lyssna på dom, eller ska jag bara göra rena motsatsen. Ne, jag förstår inte, men mitt undermedvetna fösöker verkligen säga mig någonting för annars hade inte detta hållt på såhär länge. Men jag förstår bara inte riktigt denna rebus, eller åt vilket håll den vill gå.
Eller gör jag kanske det, men inte vill inse eller vill inte att det ska vara så, eller är jag bara rädd för att bli sårad. Kanske ska tro mer på mig själv, tro mer på en hel del saker och bara låta det flyta med. Men när jag väl slutar tänka på dagtid så kommer ju dessa drömmar. Ja, och ibland även när min hjärna går i virvarr. Jag förstår inte riktigt, men vem gör väl det. Kanske inte förstår förrens det är försent, men hur ska jag då veta när det är försent och försent till vad.
Ne, huanameja vad jag tänkert alldeles alldeles mycket just nu, detta går ju bara inte. Får sluta tänka, det kanske är detta knepiga tänk som gör mig sjuk hela tiden? För när inte hjärnan och själen mår bra så mår ju faktiskt inte heller kroppen bra.

Jag har iallafall börjat att läsa min körkortsbok på riktigt nu, och körde häromdagen med. Nu måste detta göras på fullaste allvar, för det där körkotet är himla viktigt faktiskt.

. . . . . . . .