Vänskap är en klurig grej.
Det är bara så himla tråkigt att vänner som man verkligen tror ska finnas för en och ställa upp helt plötsligt bara slutar, när man har varit så himla nära varandra under en lång tid. Då är det väl inte så konstigt att man blir besviken. Jag saknar liksom det där som fanns, och att det bara kunde försvinna så helt plötsligt utan att någonting ens hände det förstår jag inte. Och om det är något som hänt så borde jag väl ändå få veta det, men som jag förstått det hela så är det ju inte det. Och jag har minsann inte gjort något dumt heller, ne-e. Ibland blir jag inte klok bara, och helt enkelt så blir jag ledsen för att jag känner mig "sviken" eller snarare så blir jag besviken, himla besviken. För ett samtal, ett hej på 5 minuter, ett sms. . . det har man faktiskt tid med, iallafall om man är vänner, och det trodde jag att vi var, jag trodde vi var nära vänner. Men skenet kanske bedrar, vilekt jag i detta fall tycker är väldigt synd och det är väl därför jag heller inte bara kan skita i det. För på något vis gör det liksom ont i mig, och veta att kontakten finns med andra och att jag ser det själv, hur svårt kan det då va att ge mig lite kärlek och uppmärksamhet också då? Eller finns jag inte med i livsplanen längre, hur kommer det sig att det aldrig finns tid för mig men för många andra, ja eller ja, det är så jag känner iallafall. Och jag blir inte annat än ledsen för jag vill inte att det ska vara såhär och egentligen borde jag kanske bara skita i det, för jag har faktiskt känt mig ignorerad i iallafall 4 månader nu, och innan dess vatt det knappt någon kontakt heller. Himla tråkigt måste jag säga. För du är ändå en person som betyder väldigt mycket för mig och som jag har delat väldigt mycket med och haft både bra och mindre bra stunder. Jag saknar dig helt enkelt, men tyvärr tror jag inte att det finns någon plats för mig i ditt liv längre. Och då får jag väl helt enkelt acceptera det, fastän det är svårt.
Och jag tror du vet vem du är, och jag uppskattar verkligen om du hör av dig. Och om du vill finnas som min vän så vill jag att du ska finnas som min vän med, och inte bara 1 gång då och då - för det är inte det som är vänskap . . . Iallafall inte för mig, det blir då bara fel.
Trött på mardrömmar.
Har en dundrans förkylning nu, så det är svårt att sova om nätterna för jag bara hostar hela tiden så då hinner jag inte drömma på de korta stunder jag sover. Men igårkväll tog jag hostmedicin innan jag somnade, så när jag väl får sova ja då ska dessa mardrömmar komma igen. INTE okej!
Antingen tycker jag att de slutar upphra, eller så får dom faktiskt säga vad dom vill mig.
Jajamen, titta vad som skrivs i bloggen?
Jajamen, imorgon bär det av till lilla landet Mora för att besöka en beträfflig familj som innehavar en syster till mig med hennes man och deras fagra son. Det ska bli en spännande men riklig upplevelse, och jag hoppas då få stöta på ett flertal björnar som jag senare kan vinka adjö till. Jag längtar även till att på min resa få träffa en gammalk god vän till mig vid namn Mahlin, som just nu sitter där uppe och längtar så efter att få kramas och kanske bara titta på varandra, för ibland kan även det kännas bra. Men med närmare eftertanke så tror jag minsann att jag överlåter det till mig karl som då är chauffören för denna resa, och vi, ja vi tycker om att bara titta på varandra när det faller oss in.
Sen är det klart att det finns en hel del saker som händer hemma i det lilla Karlskrona under tiden vi försvinner härifrån, men dom får helt enkelt klara sig utan oss. För vi behövs där uppe i mellansverige, vi måste sprida lite kärlek och glädje även där uppe. Och människor som har efterlyst oss, dom kan man inte bara blunda för. ICKE, imorgon då bär det av och det ska bli mycket mys och kärlek. <3
Saras önskelista.
* Pengar.
* Digitalkamera (fråga om vilken).
* Grease- musikalen (dock inte ensam).
* Dator.
* Smycken.
* Presentkort på New Yorker.
* Underkläder.
* Väska / Skor.
* Rosa / prickigt / leopard / 50-tal.
Jättegärna ett körkort i flingpaketet?
Hemflyttad.
Men nu är det bara att ta nya tag här hemma med att fixa och dóna.
Och snart fyller jag år, men innan dess ska det hinnas med lite annat som besök till Mora, tripp till Ullared och kalasfirande för alla andra som fyller år. Så nu är schemat minsann fullbokat och givetvis blir Sara sjuk då. Men finns inte så mycket att göra åt det. Man får vara sjuk, iallafall om man måste. Och finns minsann sysslor som kan göras ändå.
Men idag vill jag minsann leka lite med en borttappad vän.
Ibland blir det bara fel, hur man än gör.
Helvete också, jag ska väl ändå inte låta det hända en gång till. Jag vet ju att det kommer gå åt helvete denna gången med, men det är svårt ska gudarna veta. Fasst man hoppas ju på att det inte kommer bli så. Saknaden är stor även om man inte vill erkänna det, och varför är det tvunget gå åt helvete då. Man är faktiskt två för att starta en konflikt. Ja, så är det faktiskt.
Jag måste erkänna att jag saknar dig, det är inte kul. Och det är helt enkelt inte lika kul utan dig, för vi gjorde allt vi va allt. Vi var inte ens vi för vi va ett. Varför ska vi alltid tjabbla ihop som ett par barnrumpor när vi vet att det inte är någon mening, ne jag förstår inte det. Inte alls faktiskt. Jag får tillochmed en tår i ögat nu när jag tänker på allt. Och vi va inte något man bara hade över dagen, vi hade världens bästa vänskap som ingen kunde förstöra. Inte ens kungen han själv. Varför är vi som två uppstoppade idioter ibland, ja de kan man undra för jag saknar dig. Jag vet inte hur det är med dig, men om jag känner dig så saknar du minsann mig med. För vi hade kul, hittade alltid på saker tillsammans. Vi var bra, tillsammans gjorde vi allt, delade allt och visste allt.
Vi sa ju att inget skulle få förstöras?
Sådeså.
Minnen.
Men så vet man inte om de va menat - eller kanske till och med inte menat. Fast det är bara en själv som avgör hur det ska bli, och hur man vill ha det. Om hur man vill leva sitt liv, och ingen människa är värdig att leva ett ovärdigt liv där ingenting fungerar som det ska. Så ska det fungera så ska det göra det på bästa möjliga mån, och inte bara från ett håll. Ja så är det faktiskt, iallafall om man frågar mig.
Men jag är oavsett glad för alla minnen som har givits mig, och tacksam för dom som kommer.
Kropp = konstigt fenomen.
Kroppen, vad består den av? Jo, den består av ben, mage, rumpa, underliv, bröst, hals, nacke, rygg och huvud. Och i den där magen så finns det massa ov olika saker som gör att kroppen fungerar på så vis att man kan äta, bajsa och kissa. Hjärtat sitter ovanför magen med, och det är ju det viktigaste på hela människorkroppen förutom hjärnan då. Och att balansen sitter i stortån, nacken och självaste tummen och lillfinfingret, det är också himla lustigt. Varför just där?
Ryggen behöver må bra och vara väl skött för att kroppens hållning ska vara fin, även för att man ska kunna gå, resa sig, ligga, stå - ja i princip alla rörelser faktiskt. Men vad är det som är fel när hela kroppen mår krassligt då? Finns det någon liten liten liten del på kroppen som avgör det, eller måste man byta ut hela skiten. Ja, det är frågan. Men man ska väl inte va så känslig, eller vad vet jag.
Jo det ska jag säga dig, att det jag vet är det att jag just nu mår helt knäppt i kroppen och har inte den blekaste om varför faktiskt. En konstig seg känsla, samtidigt som det gör ont hela tiden och verkligen överallt. Ja, antingen är man klen eller så är någonting kapput.
Drömmar är mer jobbigt än man tror vissa gånger.
Jag blir alldeles tokig av att drömma såhär mycket hela tiden, och om jag nu ska drömma så mycket hela tiden varför kan jag inte drömma något normalt eller något bra. Måste det bara vara negativa drömmar hela tiden, hemska och alldeles onödiga?
Ne, jag gillar inte det riktigt faktiskt. Och så trött på att drömmar förföljer, att det uppstår ungefär samma sak i mina drömmar fast genom olika miljöer. Grunden till drömmarna jag har haft de senaste veckorna har varit desamma, men jag förstår bara inte varför jag förstår inte alls faktiskt. Finns det en mening med sina drömmar, eller varför drömmer man egentligen. Jag vet att man kan drömma om det man varit med om eller tankar man tänker på, just för att rensa hjärnan så den kan få vila, eftersom den är igång hela tiden annars.
Men nu är det verkligen inte så, jag tänkte inte på det speciellt efter bara ha drömt en dröm eller två drömmar, men nu när det börjar bli varje natt och i flera veckor då börjar jag fundera. Fundera på om det är mitt undermedvetna som vill prata eller om det är någon i min närhet som har det jobbigt eller om det är någonting som ska hända. Det är faktiskt lite jobbigt, sen får jag heller ingen redig sömn eftersom jag vaknar alldeles kallsvettig, gråtfärdig och förtvivlad. Och om jag kanske får en liten vink om vad, eller om drömmarna kan upphöra så jag kan sluta med dessa idiotiska tankarna och gå vidare så vore det bra. För viss del i drömmarna smärtar ganska mycket och gör att jag blir alldeles osöker i mig själv. Och om det är så att det är en vink i mina drömmar som jag kan tänka så vet jag inte alls om jag är beredd att ta det steget, eller om jag vågar ens.
Det är helt hjärnförvirrande och ja blir alldeles skogstokig i mig själv, jag vet ju bättre än vad mina drömmar. . . eller?
Förvirrad helt enkelt.
Ja, jo. Först får man samtal om hur saknad man är och ombedd att flytta tillbaka hem, men så fort man kommer hem igen finns det ingen tid för mig ändå och allt är totalt annorlunda, det kanske inte är så konstigt att jag blir ombultad ändå. Jag menar, det blir lite många hjul som snurrar åt helt egna håll och inget i takt, jo det jag försöker säga är att när folk (och fler än en) säger en sak och gör en annan väldigt fort, och vänder på sig bara över en och samma dag - ja då blir man faktiskt förvirrad.
Slutsats.... Jag blir bara ledsen . . .
Kärleken är det finaste <3
Våran låt <3
Ja, ibland grubblar jag !
Va ute på Öland hos mor en runda igår, fadern va också där och hjälpte med förtält o detta. Det va mysigt, och det är fint på Lundegård. Och så har jag faktiskt inte vatt där på några år nu, tänkte åka dit på tisdag igen med Ola.
Men det var mysigt, fasst det går ju tyvärr inte att undgå att jag saknar min karl oerhört mycket.
Jag kan faktiskt också bli ledsen, och det blir jag ibland. Även om det inte är alltför ofta, men ibland händer det. Fasst det är mer sällsynt att jag kan visa det. Eller att jag kan gråta, för när jag säger att jag är ledsen så behöver inte jag gråta för det för det fungerar inte så på mig. Jag har väldigt svårt att visa mina sådana känslor utåt, inget jag är stolt över men det är väl något jag printat in i mig själv förut att det inte är okej eller så. Fasst det är det ju, alla är vi ledsna ibland.
Och jag som inte är mer än människa och absolut inte vill någon nått ont, bara är ärlig och lever efter vardagen. Jag förstår helt enkelt inte varför det finns människor som roar sig med att snacka skit om mig, fast mest ledsen blir jag väl om mina nära vänner dras med i den skiten, eller snarare besviken. Ja, besviken blir jag då. För jag har ju aldrig gjort dom något ont, snarare tvärtom. Men ibland är det väl helt enkelt lönlöst att ställa upp för vissa personer bara.
Visst jag kanske är tönt, men låt mig va de då. Men det är inte kul att få höra en sak bakom sin rygg när de sedan fjäskas framför den. Då kan man lika gärna vara rak och ärlig på en gång, för det har jag absolut inga problem med.
Men jag är helt enkelt trött på att tas som en jävla leksak som man plockar fram när man känner för att leka, och sedan bara lägga den i lådan igen när det inte passar.
Kääälmar o jobb igen.
Ja, huannamej. Jag ärriktigt trött å dom sombara snackar och inte menar något av att, men ändå slutar man aldrig hoppas på att det är sant och att de ska bli så. Lustigt de där. Och himla lusigt att det finns dom som kan "snakca" om sina "vänner" men samtidigt vara där för dom, och ibland mer faktiskt för dom än för sina rikitga och äkta vänner. Ser man så borde man ändå förstå kan jag tycka, men klart jag har haft fel förut. Men konstigt ändå! Jag kommer väl ändå aldrig förstå mig å det där.
Och visst man själv har väl inte alltid vatt guds bästa barn, men det här med skitsnack o de har man gudbervamej väl vuxit ifrån. Alla kan vi vara arga men förde behöver man fakiskt inte ljuga, för följderna av de kanske då inte blir som man tänkt sig.
På tal om annat, ja har nu vatt hemma i Karlskrona o firat min karl som fyllde år tisdag vid 21-tiden, det har vatt mys, även vatt där över midsommar med en massa folk. Hilma trevligt faktiskt. <3
The truth about love.
Jag saknar min man så fruktansvärt mycket, jag hoppas bara på att det inte kommer vara lika jobbigt hela sommaren, eller att vi kanske kan försöka o träffas mer ofta, men jag vet ju att det inte kommer bli något av det, för efter varje gång vi träffas så blir lendet större för att få ses, och efter varje gång vi lämnar varandra så blir det bara svårare, för att band stärks och känslor byggs på. Sen finns det inte tid eller pengar till att ses när man vill, sanningen är tuff. Däremot vet jag att vi klarar detta, och det känns bra.
Och snart är det torsdag och då får jag träffa mitt hjärta igen, jag längtar <3
Band mellan bästa vänner är inte lätt att bryta, faktiskt svårare än vad i själva verket vännerna förstår själv. För hur eller hur så hittas det alltid en väg tillbaka igen, omedvetet som medvetet.
Sicken kväll igår.
Dock hade Sofie glömt sitt legg hemma, men som tur väl är så tror ju folk att vi är tvillingar, tillochmed vakten så därav kom hon in. Vilken kväll .
Finns en filmsnutt på oss också när vi kom hem, och taxi åkte vi, och pratade med varenda människa vi såg. Ja, det va en riktigt lyckad kväll faktiskt om jag får säga det själv. Sen när vi tänke efter lite idag jag och Sofie så kom vi på det att vi borde ha en kameraman efter oss när vi festar som kan filma oss för det hade vatt riktigt roligt o se, och typ åka land o rike runt o ta våra pubbrundor. Det hade vatt grejer det, jag tror minsann att jag ska köpa mig en vidoekamera faktiskt.
Förra veckan han jag även med att vara i Stocholm i 4 dagar med mitt hjärta, och det va alldeles tokigt mysigt om jag får säga de själv. Hans kusin tog studenten så det var därför vi åkte upp, speciellt sätt att ta studenten på där uppe tyckte jag minsann. På utropet så kom dom på lastbilsflak, och hoppade/åkte sen ner från en hopptornsrutchkana, och inte heller ropade dom ut namn eller klassvis eller så. Och öl hade dom köpt på Lid´l för att hälla ut det på varandra, inte dricka. Nejnej, ja minsann en speciell student detdär.
Men det va trevligt i Stockholm, så det gör jag gärna om.
Snart är det midsommar, och det gillas starkt för då ska jag vara med plutten min :)
Önskelista.
Jag vet att det är 3 månader kvar tills jag fyller år, men jag tänker faktiskt skriva en önskelista iallafall. Sådeså. Sen under tiden kommer den säkert också bli uttökad. :D
* Biljetter till Grease i Karlskrona.
* Digitalkamera (fråga om vilken).
* Filmkamera.
* Pengar.
* Smycken ( öronhängen, navelsmycke, ringar. )
Helgens bravader i sin form.
Fredagen blev det jobb för min del likaså lördag morgon så för Maj månad jobbade jag iallafall ihop 70 timmar :)
Men så efter jobbandet i lördags så var det inflytningsfest som bjöds på en hel samling av olika folk men som alla va lika trevliga och sociala, det gillas starkt. Det blev även grillning och för vissas del fotboll, ja minsann roligare syn får man leta efter. Runaway bride på Maria med sin sammansattning med skor och klädsel vid fotbollen, men det gick. Blev även en hel hög med sällskapsspel och även twister framplockat. Suveränt. Jag blev dock lite trött och däckade till i en timme, sen när jag vaknade hade folk gått och de som va kvar skulle gå då, vilket Sara Johansson inte uppskattade, men vad gör det när man kan fortsätta ändå. Ja, Pontus däckade som en stock efter han hade bäddat upp sig på twister-spelet med madrass och grejer.
Men, folk har varit duktiga på att spilla iallfall, den äran tar jag inte ifrån någon för herre min gud så klibbigt det va på golvet, men det va de minsann värt för det var en kul kväll.
Om jag inte vet vem jag är,
hur vet jag då vem du är?
Om jag inte vet vart du står,
hur ska jag då kunna veta vart jag står?
Fast om det vore enkelt,
då hade det inte varit ärligt.
Jag önskar ibland att det fanns en planet där även jag fick plats för att bara vara,
bara vara som den jag är,
bara vara utan knepiga frågor,
utan att behöva förändra på sig,
bara kunna vara.
När jag blir stor. . .
När jag blir stor så ska jag gifta mig med min man, först måste han fria förstås.
Sen ska vi köpa ett fint hus, eller kanske bygga ett det beror lite på vad som känns bäst. Eller kanske köpa ett fint hus och sedan rusta upp det och bygga ut det lite. Men ett hus ska vi ha och fint ska de va, sen ska vi även ha ett stooort fint garage och mycket tomt och mark, om man skulle för sig att ha någon nytta av det, för det har man alltid till något. Sen ska även huset ligga ute på landet, inte helt ödsligt så att ingen hittar dit och om dom gör det så hittar dom inte hem för att dom inte vet vart dom är. Men ute på landet, med inte så hemskt mycket grannar men ändå så man vet vart man är och inte har mil till närmsta affär. Och inte i något himla bostadsomräde där alla hus ser likadana ut, och man inte heller har något privatliv för husen ligger nästan på varandra och grannarna går omkring o snokar och fönstertittar och detta. Så man inte får något privatliv alls, nej, inget för mig och min man.
Och barn, ja de ska vi faktiskt ha massvis, eller ja iallafall 3 stycken. Och så ska vi lära dom allt vi kan, och busa hemskt mycket, kanske kommer vara lite för överbeskyddande ibland, men sån är man som förälder skulle jag tro. Men självklart kommer dom få sin egen frihet och de också. Men uppmärksamhet, kärlek och bra föräldrar det ska dom minsann få. I den bästa mån det går. Och sen hoppas jag att jag och min man kommer ha mycket tid med dom också, och iallafall vara himla närvarande i den tiden som vi är med dom. För man vet ju inte heller vad man har för jobb då, då när man är stor. Kanske är ett jobb som kräver mycket tid, som jag. Jag vill ju faktiskt starta ett eget företag och det har jag ju faktiskt alltid velat också, men vägen dit är lång. Men jag ska baskemig lyckas, för är det de jag vill så ska det gå också. Ja, minsann. Sen min man, ja han kommer säkert också jobba mycket. Men eftersom min man är en bra man så vet jag att det kommer gå bra. Och man måste faktiskt ha den iställningen, annars går ju faktiskt ingenting bra. Och så är det, ja så är det faktiskt. Så när jag blir stor ska jag vara gift med ring på fingret, 3 barn, fint hus med garage och stor tomt med mark, fina bilar också givetvis, eget företag och vara så himla glad och lycklig. Iallafall i de flesta stunder.
Tänk så lycklig jag skulle bli om detta kunde bli sant, om det kunde bli verklighet och ifall jag och min man även skulle komma överens. Bättre än så kan man faktiskt inte ha det, ne de tror jag inte.
Såhär ska jag ha det, om några år sen när jag blir stor...
Det blir en bra dag.
Fick även höra när jag vaknade idag att jag tydligen hade vatt uppe och gått i sömnen inatt, hade vatt på toa vid halv4 inatt. Men visst, det är ju bra att jag gör det istället för att kissa i sängen. Haha, ja och egen säng känner jag att jag behöver ta upp hit. En 90 säng är minsann alldeles för litet.
Nehe, nu ska jag hoppa in i duschen.
