Ibland blir det bara fel, hur man än gör.
Helvete också, jag ska väl ändå inte låta det hända en gång till. Jag vet ju att det kommer gå åt helvete denna gången med, men det är svårt ska gudarna veta. Fasst man hoppas ju på att det inte kommer bli så. Saknaden är stor även om man inte vill erkänna det, och varför är det tvunget gå åt helvete då. Man är faktiskt två för att starta en konflikt. Ja, så är det faktiskt.
Jag måste erkänna att jag saknar dig, det är inte kul. Och det är helt enkelt inte lika kul utan dig, för vi gjorde allt vi va allt. Vi var inte ens vi för vi va ett. Varför ska vi alltid tjabbla ihop som ett par barnrumpor när vi vet att det inte är någon mening, ne jag förstår inte det. Inte alls faktiskt. Jag får tillochmed en tår i ögat nu när jag tänker på allt. Och vi va inte något man bara hade över dagen, vi hade världens bästa vänskap som ingen kunde förstöra. Inte ens kungen han själv. Varför är vi som två uppstoppade idioter ibland, ja de kan man undra för jag saknar dig. Jag vet inte hur det är med dig, men om jag känner dig så saknar du minsann mig med. För vi hade kul, hittade alltid på saker tillsammans. Vi var bra, tillsammans gjorde vi allt, delade allt och visste allt.
Vi sa ju att inget skulle få förstöras?
