Minnen.
Man vill liksom inte att det ska göra ont, och ibland får man till och med för sig att det inte gör det. Men sen slår det tillbaka när man ser ett minna helt plötsligt, antingingen på bild, eller film, eller kanske så att någon pratar om det. Det är lustigt att minnen kan få en att känna så många olika känslor, och på samma gång. Även lustigt att ett liv fyllt av minnen kan suddas bort på bara en sekund, men det är klart minnerna kommer alltid att vara kvar och det vet man ju.
Men så vet man inte om de va menat - eller kanske till och med inte menat. Fast det är bara en själv som avgör hur det ska bli, och hur man vill ha det. Om hur man vill leva sitt liv, och ingen människa är värdig att leva ett ovärdigt liv där ingenting fungerar som det ska. Så ska det fungera så ska det göra det på bästa möjliga mån, och inte bara från ett håll. Ja så är det faktiskt, iallafall om man frågar mig.
Men jag är oavsett glad för alla minnen som har givits mig, och tacksam för dom som kommer.
Men så vet man inte om de va menat - eller kanske till och med inte menat. Fast det är bara en själv som avgör hur det ska bli, och hur man vill ha det. Om hur man vill leva sitt liv, och ingen människa är värdig att leva ett ovärdigt liv där ingenting fungerar som det ska. Så ska det fungera så ska det göra det på bästa möjliga mån, och inte bara från ett håll. Ja så är det faktiskt, iallafall om man frågar mig.
Men jag är oavsett glad för alla minnen som har givits mig, och tacksam för dom som kommer.
Kommentarer
Trackback
