Sara

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag bara blir ledsen. Vänskap kanske trots allt inte är någonting man kan dela med alla, eller någonting som kan vara för alltid. Hur mycket man än vill och hur mycket man än hoppas och försöker. Det är himla ledsamt faktiskt, och det är inte annat än man blir lite deppad av sånt här. Och besviken på sig själv först och främst. Men det är klart man kan ju aldrig förutspå framtiden, så är det ju helt enkelt. Fast många gånger önksar jag att ja kunde, eller att jag skulle vara starkare än vad jag är i vissa situationer och kanske inte alltid förlåta allt så lätt. För även om jag kanske inte förlåter inom mig själv så låter jag inte det synas på utsidan, kanske skulle bli bättre på att visa mina sidor helt enkelt. - Låter inte som en dum idé.
Ja, jo. Först får man samtal om hur saknad man är och ombedd att flytta tillbaka hem, men så fort man kommer hem igen finns det ingen tid för mig ändå och allt är totalt annorlunda, det kanske inte är så konstigt att jag blir ombultad ändå. Jag menar, det blir lite många hjul som snurrar åt helt egna håll och inget i takt, jo det jag försöker säga är att när folk (och fler än en) säger en sak och gör en annan väldigt fort, och vänder på sig bara över en och samma dag - ja då blir man faktiskt förvirrad.

Slutsats.... Jag blir bara ledsen . . .