Ja, ibland grubblar jag !
Grubbel, grubbel och grubbel. Jag vet att jag måste städa, men det är inte så roligt i detta fina vädret, men å andra sidan så vad har jag annars o göra? Och ingen mår ju bättre av att tycka synd om sig själv, faktiskt.
Va ute på Öland hos mor en runda igår, fadern va också där och hjälpte med förtält o detta. Det va mysigt, och det är fint på Lundegård. Och så har jag faktiskt inte vatt där på några år nu, tänkte åka dit på tisdag igen med Ola.
Men det var mysigt, fasst det går ju tyvärr inte att undgå att jag saknar min karl oerhört mycket.
Jag kan faktiskt också bli ledsen, och det blir jag ibland. Även om det inte är alltför ofta, men ibland händer det. Fasst det är mer sällsynt att jag kan visa det. Eller att jag kan gråta, för när jag säger att jag är ledsen så behöver inte jag gråta för det för det fungerar inte så på mig. Jag har väldigt svårt att visa mina sådana känslor utåt, inget jag är stolt över men det är väl något jag printat in i mig själv förut att det inte är okej eller så. Fasst det är det ju, alla är vi ledsna ibland.
Och jag som inte är mer än människa och absolut inte vill någon nått ont, bara är ärlig och lever efter vardagen. Jag förstår helt enkelt inte varför det finns människor som roar sig med att snacka skit om mig, fast mest ledsen blir jag väl om mina nära vänner dras med i den skiten, eller snarare besviken. Ja, besviken blir jag då. För jag har ju aldrig gjort dom något ont, snarare tvärtom. Men ibland är det väl helt enkelt lönlöst att ställa upp för vissa personer bara.
Visst jag kanske är tönt, men låt mig va de då. Men det är inte kul att få höra en sak bakom sin rygg när de sedan fjäskas framför den. Då kan man lika gärna vara rak och ärlig på en gång, för det har jag absolut inga problem med.
Men jag är helt enkelt trött på att tas som en jävla leksak som man plockar fram när man känner för att leka, och sedan bara lägga den i lådan igen när det inte passar.
Va ute på Öland hos mor en runda igår, fadern va också där och hjälpte med förtält o detta. Det va mysigt, och det är fint på Lundegård. Och så har jag faktiskt inte vatt där på några år nu, tänkte åka dit på tisdag igen med Ola.
Men det var mysigt, fasst det går ju tyvärr inte att undgå att jag saknar min karl oerhört mycket.
Jag kan faktiskt också bli ledsen, och det blir jag ibland. Även om det inte är alltför ofta, men ibland händer det. Fasst det är mer sällsynt att jag kan visa det. Eller att jag kan gråta, för när jag säger att jag är ledsen så behöver inte jag gråta för det för det fungerar inte så på mig. Jag har väldigt svårt att visa mina sådana känslor utåt, inget jag är stolt över men det är väl något jag printat in i mig själv förut att det inte är okej eller så. Fasst det är det ju, alla är vi ledsna ibland.
Och jag som inte är mer än människa och absolut inte vill någon nått ont, bara är ärlig och lever efter vardagen. Jag förstår helt enkelt inte varför det finns människor som roar sig med att snacka skit om mig, fast mest ledsen blir jag väl om mina nära vänner dras med i den skiten, eller snarare besviken. Ja, besviken blir jag då. För jag har ju aldrig gjort dom något ont, snarare tvärtom. Men ibland är det väl helt enkelt lönlöst att ställa upp för vissa personer bara.
Visst jag kanske är tönt, men låt mig va de då. Men det är inte kul att få höra en sak bakom sin rygg när de sedan fjäskas framför den. Då kan man lika gärna vara rak och ärlig på en gång, för det har jag absolut inga problem med.
Men jag är helt enkelt trött på att tas som en jävla leksak som man plockar fram när man känner för att leka, och sedan bara lägga den i lådan igen när det inte passar.
Kommentarer
Trackback
