Tokig tisdag på skolan.
Idag var det en himla förvirrad dag på skolan med alla möjliga tokigheter, dagen började med en sjuk Karin så då fick vi ha Ingemar hela dagen från klockan 9-14. Men det gick an det med, såg inte så mycket av honom förrens våran härliga skogspromenad med skådning av naturen den sista timmen. Denna härliga promenad bestod dock av mer än natur, tex lite härliga kommentarer med. Och jag tror inte det va någon som hade med sig hjärnan idag, för alla va totalförvirrade. Sen finns det ju dom, som mig tex, som va totalförvirrade vilket resulterade i skratt. Kul att man kan glädja andra iallafall.
Vi stod o tittade på någon mossa då jag inte hörde riktigt vad Ingemar sa och jag utan att tänka givetvis, och helt seriös "-Va sa tant?" . Alla brast i asgarv, även jag när jag insett vad jag egentligen sa, och fick skydda mig med att "-Det va bara en ren reflex". Ingemar svarade faktiskt på frågan men avslutade "-... va vad jag sa, men vad tant sa det vet jag inte."
Sedan pratade han om någon mossa då jag hade en fin gissning på vad denna mossa hette "-Långhårig grönmossa?" Ingemar gillade faktiskt den idéen så det kanske inte va så dåligt ändå. Och jag va faktiskt närmast på att gissa om hur många olika moss-sorter det finns i Sverige, gissade på 50 och det va 500, men de andra gissade under det iallafall (Y).
Det bästa var ändå när vi stod och disskuterade om ett av alla dessa träden, om vad för träd det va och vad som växte på det:
Ingemar "- Det är av släkte till plommon"
Sara "- Persikor. . . växer inte på träd nej. just det"
Karl "- Russin, kanske?"
Pratade om någon mini-ormbunke, som tydligen hette stensöta som man hade som godis förr i tiden. Och denna är ju då i jorden och jag funderade ju föbrilt på om man åt den rakt av bara sådär, verkar ju fräschare att tvätta upp den först liksom så givetvis frågar jag detta "- Men om du blir sugen på det där någon gång när du är ute och vandrar eller så, äter du den bara direkt då?" . Fick svaret "-Lite skit rensar magen" . Vilket jag inte gillade riktigt, meeen han tog minsann hem den för att tvätta den så där fick han poäng för det ändå.
Sen har vi haft lite diskussioner om att jag undrar över lustiga saker som lijaner och vad man kan äta för toppar på granar och pratat minnen, och helt plötsligt upptäckte jag att jag visste precis vart jag var för att vi hade festat där i sommras, Helens 18 årsfest. "Gull, gull... Gullbera va?"
Ja, man kanske måste vatt med för att förstå allt det roliga med denna dagen, men herre min himmel, det va minsann en dag för sig. Och helt väck har jag varit idag!
Anton, hejhej.
Jo, tänka sig. En kväll för några helger sen så befann det sig en snygg en utanför playbar, där stod han och rökte sina Lucky Strike och hette Anton. Dock fick jag inte informationen om vad denne man hette under denne kväll för han va så kalasans full så jag tror knappt han visste det själv, jag var mest trött och okejdå lite full jag med kanske. Men iallafall, där stod han och bara stod.. Alldeles ensam faktiskt fram tills jag och frugan skuttade fram framför honom och han höll på att dö av en hjärtinfarkt när det kom 2 snygga brudar framför honom som bärde en stil som han aldrig hade skådat på kvinnligt kön i verkligheten förut, skamligt kan jag tycka.
Detta resulterade till en vänskap som är av sin alldeles egna speciella changer, med tanke på att vi båda bär omkring på lika speciella hjärnhalvor så blir det heltokigt när dom slås ihop till samma. Meeeeen, det gillas starkt (Y).
Så upp till hur denna man har förändrat på mitt liv, ja de kan väl defineras på lite olika vis, som alltid när det gäller mig och mina synvinklar. Han har ju givetvis gjort mitt liv mycket enklare, mycket mer flytsamt och allt känns så mycket bättre nu med en Anton vid min sida, tänk denna fagra mö som ska få gifta sig med honom, en sak säger jag dig bara Anton. Jag hoppas innerligt i min själ att det är jag som får vara bestman, för annars vill inte jag vara med?
Jag säger som en vis Anton sa till mig en gång "Det känns som vi har kännt varandra i hela livet" .
Ja, varför han sa så, de vet jag faktiskt inte riktigt.
Du har tur du Anton, att det va just jag som hoppade fram till dig just den kvällen, ja de må ja säga du fagra man.
Det flyter, ja minsann.
Just nu känns det som att allt bara flyter på och jag flyter med, klart att det finns detaljer som man inte är nöjder med men så är det ju alltid. Och det viktiga är inte att fokusera på det, utan snarare tvätom. Att kunna bortse det och njuta av det goda.
* Jag mår bra.
* Är sysselsatt om dagarna med folk som är helt okej.
* Har mina vänner och min bästaste.
* Tränar.
* Äter ganska vettigt och på bättre tider.
* Våren är här och solen lyser.
Det bara flyter på helt enkelt, och inte nog med det så finns det ännu fler saker att faktiskt vara glad över. Fastän jag ibland kan vara lite osäker på mig själv och är trött på vissa saker ibland och funderar ofta på om man ska våga eller inte våga. Jag har gett det en chans denna gången, det tog sin tid men nu är nog minsann den tiden kommen. Och jo ja, det kan bli bra det här det kan det minsann. Du gör mig glad, pirrig och blyg. En kombination som känns helt okej, iallafall i detta sammanhanget.
Ja så kan de gå.
Slutsats av detta är helt enkelt att det aldrig blir som man tänkt sig, inte ens när man tänkt om eller inte tänkt alls. Alltså så spelar det egentligen inte någon roll hur man tänker alls, men tänker gör man ändå och det är ju bara mänskligt trots allt. Och alla har vi våra vissioner.
Men sen är frågan i allt tänkande, om man vågar tänka mer, eller kanske rentav tänka mindre ibland för vad händer om man släpper? Ja, det vet man inte förrens man testat, men hur vet man då att man vill testa? Ja, det kanske man inte heller vet förrens man testat det också. Alltså, man måste testa sig fram för o veta, men man kommer aldrig veta säkert för det sätts alltid nya utmaningar på G, vilket är livets goda sida egentligen. Och träffar man väl någon någon gång som bara är förutsägbar och tråkig, då är det nog dags att ta ett nytt kliv mot en ny riktning. Iaf så är det inte någonting för mig, utmaningar är bra.
Även fasst man ibland känner att man vill ha allt klart för dig då vill man ju inte det, och grejen är den att man behöver inte ta allt så snabbt och visst att vissa saker ibland drar ut på tiden liiiite väl länge, men ibland kanske det behövs också. För jäktar man så blir det iaf i detta sammanhanget bara fel, det vet jag. Men om man tar det lugnt så kanske förhoppningsvis alla pusselbitar hinner falla på plats och det kommer bli kanonbra, och man mister inte chansen som kommer till en samtidigt som man hinner ransonera sig själv och saker därtill på vägen. Släpper inte taget, men håller inte hårt heller. Bollen är min, och ibland kan det kännas bra med. Men jag är dock väldigt rädd att förlora den, det är det som är kruxet den här gången.
Jag förstår inte.
de andra sover jag knappt,
drömmarna finns hela tiden.
Drömmer om allt,
men mest om saker som i mig gör ont.
Vet inte varför,
varför?
Känner mig ledsen,
men inga tårar kommer,
allt känns så långt bort,
fastän det går så fort förbi,
varför?
Det gör i mig ont,
känner mig tom,
fastän jag vill tro att det är bra,
men vad fattas?
Och varför? Varför?
Tisdag.
Jag känner något som jag kanske inte borde känna, men jag känner det ändå, även fast jag försökt få mig själv att inte känna detta. Jag gav det en chans att känna efter, och då kom de kanske lite mer känslor in än vad jag trodde. Vet inte om det är okej egentligen, men vad är jag att göra åt saken. Jag saknar, jag tänker, försöker förtränga. Men så fort du hör av dig igen så rasar allt, och jag blir så lycklig. Kanske är det inte riktigt rätt, kanske är det rätt.
Kanske är det så som man ibland säger att det är lika bra att hålla sig ifrån allt vad kärleken innebär, men det är inte så lätt när man heller inte är till för att leva utan den. Det enda man vill helt enkelt är väl att få bli älskad, älskad för den man är och älskad på riktigt.
Ibland får jag för mig att hålla mig tillbaka, ibland för att vara rädd och ibland bara att känna efter och låta det som ska hända hända. Ibland blir det bra, och ibland blir det himla tokigt. Det känns ibland bättre att gömma mig för att rädslan tar över, eller bara vara iskall för att slippa känna efter, än att bli sviken och ledsen. Men det är någonting man då glömmer på vägen, för att bli glad och känna riktig lycka så måste man även uppleva känslan av att bli sårad för annars blir det inte på riktigt, inte äkta.
Den stora frågan är snarare, när ska man vara beredd på att satsa?
När vet man att det är dags och på riktigt?
Antagligen så blir svaret på det, " det vet man aldrig förrens man är där och försöker".
Och trots allt, vad har man att förlora mer än att få ett nej.
Måndag en gång till.
Give me some more of you.
Jag har blivit helkonstig i kroppen på tal om ingenting, yr, trött och massvis med problem med magen. Mer än vanligt faktiskt, INTE okej.
Får väl helt enkelt undersöka den, ja och hittar dom inget fel så är det ju fel på dom helt enkelt. För detta är inte okej. Dom svarade inte idag, men nytt samtal imorgon väntar (Y)
Kanoners helt enkelt. Men efter omständigheterna, så mår jag bra och man ska inte lipa över spilld mjölk.
Nej, jag har det ganska bra minsann, ska få bort min seghet bara för den är minsann inge vidare. Ja, kära hjärtaness.
Nu är det dags för att . . . Ja, det märker vi :)
Då var det fredag igen.
Ne, så allvarligt är det faktiskt inte.
Jag försöker mest plugga och hitta rätt information medans jag samtidigt sitter och planerar lite inför en viss 20-års fest. Dock är det 7 månader kvar, men ska det bli bra så krävs det även bra planering (Y). Så sant som det är sagt.
Filosoferar även på morgondagen då min kusin ska firas med en himla brakfest, detta får man bara inte missa. Försöker komma på de bästaste idéerna att hitta på för den karlen, det måste ju bli bra och speciellt, för man fyller trots allt bara 20 en gång i livet, och det är ju kanonkul. Åtmindstonde så vill man ju att det ska vara det ^^
Om en timme slutar frugan jobbet, och då ska jag förhoppningsvis vara klar med mitt Östersjö-arbete och skickat in det till min lärare som sedan ska få titta på det lite. Dock har jag bara hållt på med det i 2 veckor, medans den andra större delen av klassen KAOS har hållt på lite längre, så det är väl inte toppenbra. Men det får duga som det är då det finns tidsbrist.
För er som undrar över gruppen, klassen och allt det där, det hände så hastigt och helt plötsligt så började jag på Litorina Folkhögskola som jag har gått på i två veckor nu, och där tillhör jag en grupp som heter KAOS. Det är en ny skolidé som skolan har tagit till nu, där man då kan läsa på deras skola i 12 veckor för att se om man trivs och vill fortsätta plugga eller om dessa veckor va bra nog för en. Dock ger det typ ingenting, inte i betygsammansättning och så, mer än att man får med sig nya erfarenheter i livet. Att gruppen sen kallas för KAOS är för att det kommer in nya och hoppar av folk hela tiden.
Men än så länge så har jag hållt mitt humör uppe, så vi får se vart det leder :)
Du är mitt bästaste <3Onsdag och heltokig dag.
Först så ville jag absolut inte stiga upp även om jag verkligen somnade tidigt igår, så då steg jag inte upp förrens åtta och åkte halvnio. Sen kom jag ändå försent på något vis som jag inte förstår hur, med tanke på att jag brukar alltid vara i tid men läraren vi hade brukar alltid komma försent.
Sen på rasten så pratar en jättetrevlig kille med mig, och jag bara går därifrån utan o säga någonting alls - han måste ju tro att jag är helt väck i huvudet och satans surtant eller något. Och detta gjorde jag utan att ens tänka på det, kom på mig själv efteråt.
När jag sedan väntade på mamma när jag hade slutat så fick jag vänta i hundra år kändes det som, så jag höll på att frysa fast och blev lite småirriterad för jag ville bara hem och så var jag så himla hungrig också. Ne, inte nog med att mamma tog hundra år på sig att komma då skulle hon handla också som tar sån jävvla tid. Men idag tog det mest tid för att hon skulle hitta ett limstift till mig, så tack så jättemycket för det mamma :) .
Väl hemkommen tror jag att mamma ska laga god mat så jag tänkte att jag kan vara hungrig i 1-2 timmar till och äta den så behöver jag inte laga egen. Sen när det väl var dags för mat så var den inte alls i min smak så jag åt bara sallad, vilket man inte blir så överdrivet mätt på om jag får säga det själv. Sen med mitt överkänsliga humör som jag har haft idag så orkar jag inte med detta fenomen så jag stänger in mig på rummet ett tag till och tänker att surandet ska gå över som de brukar göra. Men till slut så bestämde jag mig iaf för att laga till lite äckliga kycklingköttbullar och tagatelli, sallad och ketchup till det. Jo, det gick nästan bra tills jag upptäckte att vissa kanter på vissa taggatellis inte va färdigkokta, men jag åt upp att ändå.
Sen har jag haft samtal som inte alls vatt alldeles för roliga idag, men om det ska vara på det viset så kan dessa människor få vara för sig själva, för den hästen rider minsann inte jag på. Jag är trött på sånt nu må jag säga, även haft inte samtal idag som kändes inte helt okej. Ibland blir jag bara fundersam över vissa människor kan jag säga.
Dock är jag ganska förvirrad nu, jag vet vad jag vill men samtidigt inte. Ingen mening o stressa sig igenom saker men heller inte låta det gå saktare än snigeln, det är lite överdrivet kan jag tycka.
Och varför kan man bara inte få vara ledsen när man känner sig ledsen och få ut det o sen låta det vara?
Nej, för att allt ska alltid vara så komplicerat för fröken Sara Johansson, så ist för att ta det den enkla vägen så låser det in sig av sig själv och bara bygger en större och större mur med för lite spackel emellan så den rasar till slut på helt oväntade och opassande tid och ställe. Och fram tills det rasar så skrattar jag bort min ledsamhet, eller är lite småbitsk. Men mest så skrattar jag på ett lustigt sätt, ser äkta ut ovanpå och jag fejkar inte fram det utan det kommer på riktigt men dock inombords så känns det bara så himla fel. Det ska minsann bli intressant o se hur detta kommer sluta, peppar peppar ta i trä.
Det positiva med denna dagen är att jag har fått ett limstift, nya linser och ett besök av Sofie Karlsson och jag har klarat mig igenom en dag till. Finns alltid något positivt i allt, det gäller bara att se det. Man får vara glad för det lilla :)
Så kan det gå.
Hur kan man få för sig att känna sig såhär? Ne, jag får helt enkelt inte ihop det.
Så försöker jag, men det går inte att sluta. Kanske inte behöver sluta, kanske ska ta reda på det?
Men kommer jag få ett svar man kan lita på då? Hur ska jag kunna veta?
Jo jag måste, men så ska man våga. Eller ska man bara låta det va?
Ne, hör jag. Jag vet inte alls, för en gång skull är jag riktigt mållös. Vågar varken säga bu eller bä.
Jag tror mig minsann veta vad jag vill, men sen är det inte så mycket mer med det.
Jo, eller, nej, kanske, ja, visst, njae, får nog vänta eller nu?
Det är så himla dumt, men ändå flyter allt på.
