Sara

Ja då va de tisdag denna veckan också.

Jag känner något som jag kanske inte borde känna, men jag känner det ändå, även fast jag försökt få mig själv att inte känna detta. Jag gav det en chans att känna efter, och då kom de kanske lite mer känslor in än vad jag trodde. Vet inte om det är okej egentligen, men vad är jag att göra åt saken. Jag saknar, jag tänker, försöker förtränga. Men så fort du hör av dig igen så rasar allt, och jag blir så lycklig. Kanske är det inte riktigt rätt, kanske är det rätt.
Kanske är det så som man ibland säger att det är lika bra att hålla sig ifrån allt vad kärleken innebär, men det är inte så lätt när man heller inte är till för att leva utan den. Det enda man vill helt enkelt är väl att få bli älskad, älskad för den man är och älskad på riktigt.

Ibland får jag för mig att hålla mig tillbaka, ibland för att vara rädd och ibland bara att känna efter och låta det som ska hända hända. Ibland blir det bra, och ibland blir det himla tokigt. Det känns ibland bättre att gömma mig för att rädslan tar över, eller bara vara iskall för att slippa känna efter, än att bli sviken och ledsen. Men det är någonting man då glömmer på vägen, för att bli glad och känna riktig lycka så måste man även uppleva känslan av att bli sårad för annars blir det inte på riktigt, inte äkta.

Den stora frågan är snarare, när ska man vara beredd på att satsa?
När vet man att det är dags och på riktigt?

Antagligen så blir svaret på det, " det vet man aldrig förrens man är där och försöker".
Och trots allt, vad har man att förlora mer än att få ett nej.