Sara

Det är helt sinnes, alldes konstigt, helt skogstokigt rent ut sagt.
Hur kan man få för sig att känna sig såhär? Ne, jag får helt enkelt inte ihop det.

Så försöker jag, men det går inte att sluta. Kanske inte behöver sluta, kanske ska ta reda på det?
Men kommer jag få ett svar man kan lita på då? Hur ska jag kunna veta?
Jo jag måste, men så ska man våga. Eller ska man bara låta det va?
Ne, hör jag. Jag vet inte alls, för en gång skull är jag riktigt mållös. Vågar varken säga bu eller bä.
Jag tror mig minsann veta vad jag vill, men sen är det inte så mycket mer med det.
Jo, eller, nej, kanske, ja, visst, njae, får nog vänta eller nu?

Det är så himla dumt, men ändå flyter allt på.