Sara

Onsdag idag och halva veckan har gått, snart är det fredag och då är det dags för polenfärjan med ett fint gäng. Något att se fram emot, men fram tills dess så blir det lite annat att göra för att få rätsida på livet.
Ska tex på arbetsintervju på fredag förmiddag och denna veckan har även mor och far flytt till syster med familj i mora, så huset har jag för mig själv. Dock så flyttar den andra systern hem från staden denna veckan med, men henne har man inte sett så mycket av då hon flyttar grejer (hjälpte faktiskt lite igår), jobbar och tränar. Men har varit duktig och lagat mat varje dag, och överträffat mig själv med smaken på maten. Så det är inte dumt!

Men ikväll blir det att packa väskan inför helgen då jag flyr in till stora staden imorgon för att hjälpa fina Amanda med flytt på typ 500 meter och planera inför helgen som kommer bli kanoners :D

Håller även på att få hem desperate houswives nu så man får se allt från början :)

Bortglömd låt!

... funderar jag på om jag inte egentligen gör mig själv en stor tjänst om jag bara slutar lita på folk, för dom verkar ju inte hålla sitt löfte många av dom ändå. Jag kan i många fall vara för dumsnäll har jag börjat märka, trodde faktiskt inte jag va de på de viset men jode. De visar ju sig att så var nog fallet ändå! Får nog sluta upp med det där för den enda som blir drabbad av det, det är jag själv. Medans många andra tror att dom får bete sig precis hur dom vill!

Det är lustigt det där med människor och rankning egentligen, för de som är ärliga och ödmjuka hamnar alltid i skiten och blir nedtrampade medans dom som är störst svin tar åt sig äran av saker de inte ens har någonting med att göra och lever på alla andra. Smarta som fan är dom, men det behöver inte betyda att de nedtrampade inte är smarta, de är bara för ödmjuka med förs stort samvete för att klara av att vara sådana svin. Dumt egentligen.

Jag förstår bara inte, egentligen borde man inte bry sej eller ens intressera sig. Men när det går flera månader och ens "vänner" inte hör av sig, inte ens när man upprepade gånger försöker höra av sig till dom på olika vis och inte får något svar. Då börjar man fundera på varför, och finns det någonting som jag har gjort, någonting som anses att jag har gjort fel. Kan man inte då vara så ärlig och berätta det för mig och disskutera det. Eller man behöver inte ens disskutera det, bara vara ärlig och uppriktig så att jag åtmindstonde vet vad det är frågan om, och med tanke på att jag inte ens har en susning själv vad det skulle kunna vara hur jag än vrider och vänder på det!
Och du/ni/den/det har även sagt att du/ni/den/det uppskattar själva när personer säger saker till er istället för om er, för missuppfattningar av olika slag bildas lätt. Osv.

Det tråkiga i detta är bara att jag verkligen trodde att du var en bra vän, men ack vad man kan missta sig ibland!

Hela livet handlar om valen du gör och stigarna du väljer att vandra på, men vissa val är defenitivt inte lika lätta som andra. Men vem kunde ana att man kunde ångra något man valt så väldigt starkt att det kanske till och med hemsöker en? Jag vet inte längre vad jag ska tro, jag vet inte heller vad jag vill tro, men att det är någonting som inte stämmer det kan jag ju konstatera nu efter att ha haft drömmar i över 1 1/2 år nu, och de efter att val jag gjorde några månader innan detta. Jag vet inte ens om jag kan kalla det för mardrömmar eller vad det är för slags drömmar.
När drömmarna började var de inte så många och kom bara någon gång ibland och jag tänkte inte så mycket på det, men när jag flyttade till Kalmar i Maj förra året så kom de mer och mer och då kunde de vara flera drömmar per natt och jag kunde bli alldeles galen och inte veta vart jag skulle ta vägen. Och alldra helst när jag insåg att det inte ens finns ett jota jag kan göra åt saken heller, jag visste inte ens om jag ville göra någonting åt det.
Drömmarna blev mer och mer och mer verkliga, och det var alla olika slags drömmar men de alla handlade om samma sak. . .

Jag var lycklig när jag var vaken, jag trivdes med min samvaro, jag bodde med en av mina bästa vänner, hade det bästa jobbet man kan önska sig och en jättebra pojkvän och vi hade det väldigt bra och allt fungerade så exemplariskt som det bara kunde göra. Men ändå hemsökte dessa drömmarna mig.

När jag sedan flyttade tillbaka till Karlskrona igen så blev drömmarna lite bättre, jag drömde åtmindstonde bara en dröm per natt, någon enstaka gång fler och nu var inte heller alla drömmar lika verkliga. Men när dom väl var verkliga så var dom riktigt verkliga, så jag blev helt förvirrad när jag vaknade.
Ett tag så slutade tillochmed drömmarna, trodde jag, men efter lite drygt en och en halv månad så började dom igen, och då kom dom med lite mellanrum så precis när jag släppt drömmarna och trodde jag blivit fri dom så började de igen. Och för ungefär 2 månader sen så började de bli riktigt verkliga igen, och nu suger de verkligen ur all saft och kraft ur mig, jag vet inte längre hur jag ska göra. Och senast inatt hade jag en sådan äckligt verklig dröm så det var helt sjukt. När jag vaknade trodde jag att det var på riktigt.
Det svåraste för mig är att jag förstår inte poängen med drömmarna, jag förstår inte vad mitt undermedvetna vill med mig och varför jag plågas någonting så fruktansvärt. Det kanske kan låta konstigt, men drömmar påverkar mycket mer än vad man tror.
Tänk er själva om ni haft bara en verklig dröm som var otäckt verklig så ni funderade på när ni vaknade vad som hade hänt och ringde ett samtal för att kolla så allt stämde eller ville försäkra er på något vis att allt stämde in, eller att ni trodde ni hade vunnit pengar som inte fanns när ni vaknade osv. Så har jag haft det i över 1 1/2 år och det tar energi, det tar kraft och man blir så förvirrad. De första månaderna var inte alls i närheten av hur det blir i längden, och drömmarna sitter i hjärnan och i hjärnan finns psyket, och psyket vet vi väl alla vad det handlar om.

Jag har funderat över drömmarna, försökt göra så de försvinner, både genom att bemöta drömmarna, försöka förneka drömmarna, och genom att prata med de involveverade drömmarna handlar om. Försökt fundera ut om det finns något annat mönster än det väldigt tydliga i drömmarna, men jag kan inte komma fram till någonting. Vilket gör mig ännu mer frustrerad, för jag sätts i en sådan situation att antingen så vill jag inte sova alls eller så vill jag bara sova. För jag orkar inte längre ha två liv med två helt olika verkligheter.

Jag vaknar upp på natten eller morgonen, och är antingen helt kallsvettig eller av att jag skriker, eller med ett leende på läpparna, eller med frustration, irritation, magknip, gråtandes, förvirrande och jag vet varken ut eller in. Vilket ibland kan göra att jag bara ligger kvar i saängen en stund och gråter och gråter mig till sömns igen, för jag vet inte om jag vill stiga upp, jag vet inte om jag vill låssas mer för att sedan lägga mig igen och komma tillbaka till dena världen där allt är helt annorlunda.
Den baseras på verkligheten, men känslorna och allt därtill är helt annorlunda. Och känslorna känns så riktiga, precis som om man kan ta på dom, riktigare och mer äkta än i verkligheten. Och frågan är hur länge min hjärna ska spöka med mig och hur länge mer jag orkar utså för det är jobbigt, jobbigare än man någonsin kan ana. Speciellt om man inte upplevt det själv.

Dessa drömmarna är till och med jobbigare än mardrömmar jag hade som liten som förföljde för dom lärde jag mig att hantera och där förstod jag att det bara var en dröm. Men det är inte så längre, för de flesta känns verkliga och även de som inte gör det kan jag inte hantera. För den råda tråden som finns igenom alla drömmar den är lika verklig i varje, och vissa ännu starkare.

Så frågan är, var det värt det? Var mitt val värt detta?

Men det är klart hade man inte vatt så mycket "filosof" eller snarare tänkt så mycket som jag ibland kan göra så hade jag säkert inte haft dessa tankarna heller, iallafall inte mångfalden av dom.

Det är väl även det jag kommer jobba med mig själv nu när jag ska bygga upp min självkänsla, för det hör ju till. Har man en bra självkänsla så säger man inte saker man funderar på varför man sa och man funderar även inte på någonting man sagt, klart att ibland eller någon gång. Men det märker jag, och det kommer bli bra och jag är bra.

Jag har en lång väg att vandra, men när jag väl är framme så kommer det visa bra resultat och då gäller det bara att hålla i sig i det med. En sak i taget och en dag i sänder :)

Har nu sökt lite jobb, får väl se hur det går. Kan inte annat än att hålla alla tummar och tår jag har.

Har skrivit in mig på arbetsförmedlingen, igen. Måste man så måste man! Förhoppningsvis behöver jag inte vara inskriven där för en så lång tid, dock kan jag även tycka att dom är bra (för en gång skull) att finnas i situationer som denna då jag inte har möjlighet att studera heller. För jag har sedan några veckor tillbaka gått på utredning för bokstavskombination, och kan då inte studera förrens den är fädig och vi kan komma fram till ett svar så jag får den hjälpen jag behöver i skolan.
Känns lite konstigt att i såhär pass vuxen ålder kolla upp något sådant då det egentligen kunde gjorts för flera flera flera år sedan om någon bara hade uppmarksamat det och gjort någonting åt det, men dagens samhälle är väl för lata för det skulle jag tro. Men jag är iallafall glad över att det är bättre sent än aldrig.

Jag har även börjat med mina självkänsla böcker igen för nu måste det förbättras, fick även en fin bok av syster Lina i födelsedagspresent i lördags skriven av Kaj Pollak - Att välja glädje.
Ibland kan det vara bra med böcker som ger en en tankeställare och som samtisigt hjälper en till ett bättre liv. Givetvisa måste man göra allt jobb själv men böckerna blir som en slags coach, och med tanke på att jag kan ha så svårt att prata om vissa saker som ligger för personligt så kan sådana här böcker hjälpa lite extra mycket.

Det kommer bli bra...

Åkte polenfärjan i lördags, tror inte att lördagarna är någon bra festdag att åka för det är bara äldre som åker då. Visst hade vi kul men så va vi 15 stycken i vårat umgänge som va överallt på båten också. Intressanta saker som hände, liksom roliga och sjuka.
Det va iallafall en trevlig resa som ska göras om fast på en fredag!

Livet hänger o dinglar, vet inte riktigt vart jag står och vet heller inte om jag vill veta. Men däremot vet jag att jag är på väg frammåt och det är något som gläder mig. Det är inte alltid varken lätt eller roligt att ta tag i saker och ting men vissa saker måste man ta tjuren i hornen vid ändå, för det funkar inte att bara sitta o vänta på att man ska bli gammal. Det är ingen som vinner på det, och minst jag själv!

Men alla saker kan man heller inte skynda på för vissa saker tar sin och det måste man låta de göra med, annars blir det fel i systemet och då går allt förlorat ändå och vissa saker kan man heller inte styra över tiden och tidsbegränsningarna. Men i slutändan så ska allt va löst ändå. Däremot när man löser en sak så dyker det alltid upp någonting nytt att lösa, varav den anledningen kan göra att man stannar lite längre i vissa situationer.


Nu är sommaren slut, hörsten är har, jag fyller år på lördag och ännu ett år har gått!
Under sommaren har jag inte direkt vatt dúkitg med min träning och heller inte med mina matgrejer, klockan har man den med vridit på lite, vilket måste bli ändring på. Men en sak i taget, konstigt att det tar så lång tid att "förbättra" någonting när det går så fort att "försämra"!?