Sara

Hela livet handlar om valen du gör och stigarna du väljer att vandra på, men vissa val är defenitivt inte lika lätta som andra. Men vem kunde ana att man kunde ångra något man valt så väldigt starkt att det kanske till och med hemsöker en? Jag vet inte längre vad jag ska tro, jag vet inte heller vad jag vill tro, men att det är någonting som inte stämmer det kan jag ju konstatera nu efter att ha haft drömmar i över 1 1/2 år nu, och de efter att val jag gjorde några månader innan detta. Jag vet inte ens om jag kan kalla det för mardrömmar eller vad det är för slags drömmar.
När drömmarna började var de inte så många och kom bara någon gång ibland och jag tänkte inte så mycket på det, men när jag flyttade till Kalmar i Maj förra året så kom de mer och mer och då kunde de vara flera drömmar per natt och jag kunde bli alldeles galen och inte veta vart jag skulle ta vägen. Och alldra helst när jag insåg att det inte ens finns ett jota jag kan göra åt saken heller, jag visste inte ens om jag ville göra någonting åt det.
Drömmarna blev mer och mer och mer verkliga, och det var alla olika slags drömmar men de alla handlade om samma sak. . .

Jag var lycklig när jag var vaken, jag trivdes med min samvaro, jag bodde med en av mina bästa vänner, hade det bästa jobbet man kan önska sig och en jättebra pojkvän och vi hade det väldigt bra och allt fungerade så exemplariskt som det bara kunde göra. Men ändå hemsökte dessa drömmarna mig.

När jag sedan flyttade tillbaka till Karlskrona igen så blev drömmarna lite bättre, jag drömde åtmindstonde bara en dröm per natt, någon enstaka gång fler och nu var inte heller alla drömmar lika verkliga. Men när dom väl var verkliga så var dom riktigt verkliga, så jag blev helt förvirrad när jag vaknade.
Ett tag så slutade tillochmed drömmarna, trodde jag, men efter lite drygt en och en halv månad så började dom igen, och då kom dom med lite mellanrum så precis när jag släppt drömmarna och trodde jag blivit fri dom så började de igen. Och för ungefär 2 månader sen så började de bli riktigt verkliga igen, och nu suger de verkligen ur all saft och kraft ur mig, jag vet inte längre hur jag ska göra. Och senast inatt hade jag en sådan äckligt verklig dröm så det var helt sjukt. När jag vaknade trodde jag att det var på riktigt.
Det svåraste för mig är att jag förstår inte poängen med drömmarna, jag förstår inte vad mitt undermedvetna vill med mig och varför jag plågas någonting så fruktansvärt. Det kanske kan låta konstigt, men drömmar påverkar mycket mer än vad man tror.
Tänk er själva om ni haft bara en verklig dröm som var otäckt verklig så ni funderade på när ni vaknade vad som hade hänt och ringde ett samtal för att kolla så allt stämde eller ville försäkra er på något vis att allt stämde in, eller att ni trodde ni hade vunnit pengar som inte fanns när ni vaknade osv. Så har jag haft det i över 1 1/2 år och det tar energi, det tar kraft och man blir så förvirrad. De första månaderna var inte alls i närheten av hur det blir i längden, och drömmarna sitter i hjärnan och i hjärnan finns psyket, och psyket vet vi väl alla vad det handlar om.

Jag har funderat över drömmarna, försökt göra så de försvinner, både genom att bemöta drömmarna, försöka förneka drömmarna, och genom att prata med de involveverade drömmarna handlar om. Försökt fundera ut om det finns något annat mönster än det väldigt tydliga i drömmarna, men jag kan inte komma fram till någonting. Vilket gör mig ännu mer frustrerad, för jag sätts i en sådan situation att antingen så vill jag inte sova alls eller så vill jag bara sova. För jag orkar inte längre ha två liv med två helt olika verkligheter.

Jag vaknar upp på natten eller morgonen, och är antingen helt kallsvettig eller av att jag skriker, eller med ett leende på läpparna, eller med frustration, irritation, magknip, gråtandes, förvirrande och jag vet varken ut eller in. Vilket ibland kan göra att jag bara ligger kvar i saängen en stund och gråter och gråter mig till sömns igen, för jag vet inte om jag vill stiga upp, jag vet inte om jag vill låssas mer för att sedan lägga mig igen och komma tillbaka till dena världen där allt är helt annorlunda.
Den baseras på verkligheten, men känslorna och allt därtill är helt annorlunda. Och känslorna känns så riktiga, precis som om man kan ta på dom, riktigare och mer äkta än i verkligheten. Och frågan är hur länge min hjärna ska spöka med mig och hur länge mer jag orkar utså för det är jobbigt, jobbigare än man någonsin kan ana. Speciellt om man inte upplevt det själv.

Dessa drömmarna är till och med jobbigare än mardrömmar jag hade som liten som förföljde för dom lärde jag mig att hantera och där förstod jag att det bara var en dröm. Men det är inte så längre, för de flesta känns verkliga och även de som inte gör det kan jag inte hantera. För den råda tråden som finns igenom alla drömmar den är lika verklig i varje, och vissa ännu starkare.

Så frågan är, var det värt det? Var mitt val värt detta?