Sådeså.
Minnen.
Men så vet man inte om de va menat - eller kanske till och med inte menat. Fast det är bara en själv som avgör hur det ska bli, och hur man vill ha det. Om hur man vill leva sitt liv, och ingen människa är värdig att leva ett ovärdigt liv där ingenting fungerar som det ska. Så ska det fungera så ska det göra det på bästa möjliga mån, och inte bara från ett håll. Ja så är det faktiskt, iallafall om man frågar mig.
Men jag är oavsett glad för alla minnen som har givits mig, och tacksam för dom som kommer.
Kropp = konstigt fenomen.
Kroppen, vad består den av? Jo, den består av ben, mage, rumpa, underliv, bröst, hals, nacke, rygg och huvud. Och i den där magen så finns det massa ov olika saker som gör att kroppen fungerar på så vis att man kan äta, bajsa och kissa. Hjärtat sitter ovanför magen med, och det är ju det viktigaste på hela människorkroppen förutom hjärnan då. Och att balansen sitter i stortån, nacken och självaste tummen och lillfinfingret, det är också himla lustigt. Varför just där?
Ryggen behöver må bra och vara väl skött för att kroppens hållning ska vara fin, även för att man ska kunna gå, resa sig, ligga, stå - ja i princip alla rörelser faktiskt. Men vad är det som är fel när hela kroppen mår krassligt då? Finns det någon liten liten liten del på kroppen som avgör det, eller måste man byta ut hela skiten. Ja, det är frågan. Men man ska väl inte va så känslig, eller vad vet jag.
Jo det ska jag säga dig, att det jag vet är det att jag just nu mår helt knäppt i kroppen och har inte den blekaste om varför faktiskt. En konstig seg känsla, samtidigt som det gör ont hela tiden och verkligen överallt. Ja, antingen är man klen eller så är någonting kapput.
Drömmar är mer jobbigt än man tror vissa gånger.
Jag blir alldeles tokig av att drömma såhär mycket hela tiden, och om jag nu ska drömma så mycket hela tiden varför kan jag inte drömma något normalt eller något bra. Måste det bara vara negativa drömmar hela tiden, hemska och alldeles onödiga?
Ne, jag gillar inte det riktigt faktiskt. Och så trött på att drömmar förföljer, att det uppstår ungefär samma sak i mina drömmar fast genom olika miljöer. Grunden till drömmarna jag har haft de senaste veckorna har varit desamma, men jag förstår bara inte varför jag förstår inte alls faktiskt. Finns det en mening med sina drömmar, eller varför drömmer man egentligen. Jag vet att man kan drömma om det man varit med om eller tankar man tänker på, just för att rensa hjärnan så den kan få vila, eftersom den är igång hela tiden annars.
Men nu är det verkligen inte så, jag tänkte inte på det speciellt efter bara ha drömt en dröm eller två drömmar, men nu när det börjar bli varje natt och i flera veckor då börjar jag fundera. Fundera på om det är mitt undermedvetna som vill prata eller om det är någon i min närhet som har det jobbigt eller om det är någonting som ska hända. Det är faktiskt lite jobbigt, sen får jag heller ingen redig sömn eftersom jag vaknar alldeles kallsvettig, gråtfärdig och förtvivlad. Och om jag kanske får en liten vink om vad, eller om drömmarna kan upphöra så jag kan sluta med dessa idiotiska tankarna och gå vidare så vore det bra. För viss del i drömmarna smärtar ganska mycket och gör att jag blir alldeles osöker i mig själv. Och om det är så att det är en vink i mina drömmar som jag kan tänka så vet jag inte alls om jag är beredd att ta det steget, eller om jag vågar ens.
Det är helt hjärnförvirrande och ja blir alldeles skogstokig i mig själv, jag vet ju bättre än vad mina drömmar. . . eller?
Förvirrad helt enkelt.
Ja, jo. Först får man samtal om hur saknad man är och ombedd att flytta tillbaka hem, men så fort man kommer hem igen finns det ingen tid för mig ändå och allt är totalt annorlunda, det kanske inte är så konstigt att jag blir ombultad ändå. Jag menar, det blir lite många hjul som snurrar åt helt egna håll och inget i takt, jo det jag försöker säga är att när folk (och fler än en) säger en sak och gör en annan väldigt fort, och vänder på sig bara över en och samma dag - ja då blir man faktiskt förvirrad.
Slutsats.... Jag blir bara ledsen . . .
Kärleken är det finaste <3
Våran låt <3
Ja, ibland grubblar jag !
Va ute på Öland hos mor en runda igår, fadern va också där och hjälpte med förtält o detta. Det va mysigt, och det är fint på Lundegård. Och så har jag faktiskt inte vatt där på några år nu, tänkte åka dit på tisdag igen med Ola.
Men det var mysigt, fasst det går ju tyvärr inte att undgå att jag saknar min karl oerhört mycket.
Jag kan faktiskt också bli ledsen, och det blir jag ibland. Även om det inte är alltför ofta, men ibland händer det. Fasst det är mer sällsynt att jag kan visa det. Eller att jag kan gråta, för när jag säger att jag är ledsen så behöver inte jag gråta för det för det fungerar inte så på mig. Jag har väldigt svårt att visa mina sådana känslor utåt, inget jag är stolt över men det är väl något jag printat in i mig själv förut att det inte är okej eller så. Fasst det är det ju, alla är vi ledsna ibland.
Och jag som inte är mer än människa och absolut inte vill någon nått ont, bara är ärlig och lever efter vardagen. Jag förstår helt enkelt inte varför det finns människor som roar sig med att snacka skit om mig, fast mest ledsen blir jag väl om mina nära vänner dras med i den skiten, eller snarare besviken. Ja, besviken blir jag då. För jag har ju aldrig gjort dom något ont, snarare tvärtom. Men ibland är det väl helt enkelt lönlöst att ställa upp för vissa personer bara.
Visst jag kanske är tönt, men låt mig va de då. Men det är inte kul att få höra en sak bakom sin rygg när de sedan fjäskas framför den. Då kan man lika gärna vara rak och ärlig på en gång, för det har jag absolut inga problem med.
Men jag är helt enkelt trött på att tas som en jävla leksak som man plockar fram när man känner för att leka, och sedan bara lägga den i lådan igen när det inte passar.
Kääälmar o jobb igen.
Ja, huannamej. Jag ärriktigt trött å dom sombara snackar och inte menar något av att, men ändå slutar man aldrig hoppas på att det är sant och att de ska bli så. Lustigt de där. Och himla lusigt att det finns dom som kan "snakca" om sina "vänner" men samtidigt vara där för dom, och ibland mer faktiskt för dom än för sina rikitga och äkta vänner. Ser man så borde man ändå förstå kan jag tycka, men klart jag har haft fel förut. Men konstigt ändå! Jag kommer väl ändå aldrig förstå mig å det där.
Och visst man själv har väl inte alltid vatt guds bästa barn, men det här med skitsnack o de har man gudbervamej väl vuxit ifrån. Alla kan vi vara arga men förde behöver man fakiskt inte ljuga, för följderna av de kanske då inte blir som man tänkt sig.
På tal om annat, ja har nu vatt hemma i Karlskrona o firat min karl som fyllde år tisdag vid 21-tiden, det har vatt mys, även vatt där över midsommar med en massa folk. Hilma trevligt faktiskt. <3
