Sara

Tänk på vad några sekunder kan förändra en hel framtid, kan få en att fundera på en hel listid, få en att förstå, få en att fundera, få en att må bra, få en att bli katastrofalt ledsen, få en chockad, få en totalförvirrad. . Och att dessa sekunder kan få en att känna alla dessa känslor samtidigt, kan tyckas mäktigt samtidigt som jag åter igen brister ut i gråt av en förvirrad situation men som jag egentligen länge väntat på. Eller så var det helt enkelt så att det hade tagit för långt tid av väntande nu så jag trodde att det kanske ändå skulle bli bra, eller nej så var det faktiktiskt inte. Men jag hoppades däremot, och det går inte att klandra för hoppet är det sista som lämnar ens sida. Kanske hoppas jag fortfarande, eller har det försvunnit nu när jag fått mitt svar på dessa få sekundrar som senare blev till flertal långa konstiga lustiga minutrar?
Saken är väl den att även om jag egentligen visste om det innerst inne så är det ändå någonting som man inte vill ska vara så, samtidigt som jag själv över olika anledningar har mått väldigt dåligt eller faktiskt egentligen fortfarande mår väldigt dåligt över. Det är givetvis saker jag bearbetar på bästa sätt, men vissa saker är svårare än andra men ingenting löser sig av sig själv. . .

Har inte kunnat komma in och skriva här på ett tag för inte haft något internet, och sedan jag skrev sist har det hänt lite saker!

Jag har numer flyttat hem till mamma och pappa i Bränteknuva igen och håller på att få allt iordning, det känns lite annorlunda med tanke på att jag trodde att jag hade bott hemma för sista gången innan jag flyttade för ett år sedan. Men det får gå, får ju bli såhär när man inte har varken pengar, jobb eller skola.
Men det ska nog lösas upp det också får vi hoppas :)

Just nu känner jag faktiskt inte för att skriva mycket mer, mer än att mina känslor är väldigt oense och förvirrade men nu känner jag mig inte tom. . . Bara sjuk!

Gud vad fin lägenheten är, verkligen jättefin. Städade från kl 14 till klockan 22 igår, med endast två små 10 minuterspauser. Så nu är lägenheten glänsande fin och nu trivs man mycket bättre här hemma, lite synd dock att vi ska flytta nu då när det är ordning och reda !
Men det blir nog bra det också, får vi hoppas på iallafall.

Idag har jag varit hos tandläkaren och kollat på mina fina tänder, han sa att dom var jättefina och jag hade inte ens tandsten. Då blev jag glad, även fast det för någon sekund kändes som att han ville ta sönder kinderna på mig så som han slet. Men det gick fort iallafall =)

Har även haft en heldag hos Madde idag, försökt få kisarna att bli vänner och legat på spikmatta, försökt titta på film med somnade visst någon runda istället. Även lagat mat och "hjälpt" till med tvätten. Maten blev dock inte så lyckad, korvarna smakade som att dom var 100år gamla. Inte helt okej må jag säga! Men det slank ner, pommesena blev dock mycket bättre.
Tack för denna dagen, även fast du lurade mig ;)


Jag blir tokig av att inte veta, nu har det gått lite lång tid måste jag säga. Jag orkar inte längre att bara duga ibland, blir knäpp av att inte veta någonting, vad är egentligen det egentliga problemet?
Allt eller inget, hört det uttrycket förut?
Nu får det vara nog iallafall!

Jag blir bara så ledsen när jag upptäcker att jag helt plötsligt är bortglömd, att jag inte finns i vissa andras liv längre, när man är som bortblåst, precis som jag aldrig funnits i erat liv alls. När jag egentligen hjälpt och förgyllt erat liv.
Visst, jag ska inte lägga ner någon större energi på detta, men känna sig som bortblåst och alldeles bortglömd det gör faktiskt ont, för en gång så har jag faktiskt funnits där. Även om ni väljer att ta bort mig från era liv nu så har jag funnits för er, olika tid för olika personer. Vissa i flera år och vissa i färre, men jag har stått upp för er, jag har ställt upp för er, försvarat er, funnits för er, älskat er, visat respekt för er, skrattat med er, gråtit med er, delat mig själv med er, allt detta gjorde jag för jag trodde att ni var några som jag skulle få ha vid min sida och inte för att sedan få känna er rygg vändas mot mig och kanske när jag behövde er som mest. Jag trodde ni kände mig, så mycket jag har gett ut mig själv och så mycket ni sa, så mycket jag sa, jag trodde ni kände mig, jag trodde verkligen det, men sen visar det sig att det nog inte var så trots allt. För om ni hade kännt mig hade ni vetat att det inte var jag, att det inte var min grej att säga så, det värsta är att jag fick inte ens någon chans att förklara mig, inte hos den personen dom jag verkligen egentligen ville göra det för iallafall.

Det handlar inte om att jag vill vända någon ryggen, eller om att jag ska tycka mig vara bättre än alla andra, jag vill bara berätta vem jag är, hur jag är, vad jag har gjort för jag står för mig själv. Jag står för det jag gör, jag står för både negativa och positiva saker som jag gjort eller gör och det vet NI egentligen!


Nu är det dags att börja om, börja på nytt, sköta sig, skärpa sig, fixa. Och absolut fixa det också :)

Idag vaknade jag upp och kände att jag verkligen inte ville rubba mig en enda meter från sängen, jag ville bara ligga kvar och sova sova sova. Fast sen kom jag på att jag har gjort så lite för länge nu, men då fick jag typ mer ångest över det och ville sova bort det också så jag låg kvar en liten stund till och tänkte göra det när jag sedan kom på mig själv att det blir faktiskt inte bättre av att sova bort allting, snarare tvärtom. Sedan kände jag även att jag inte ville göra mamma besviken mer, inte efter vårat samtal vi hade igår. Så då var det bara att stiga upp, koka kaffe till behaget som dricker det, fortsätta på städningen och rensningen av lägenheten, fixa sig iordning, äta frukost, fixa färdigt sig och sedan bege sig till skolan för att försöka reda upp mitt förvirrande liv.

Väl på skolan fick jag reda på en inte allt för rolig sak, så det var bara att prata med syster ock kurator om nya lösningar och funderingar´, så där satt jag först med syster i en halvtimme och diskuterade för att sedan bege mig in till kuratorn för att forstätta filosofera i ytterligare drygt en timme. Kom upp några förslag som jag nu måste fundera på, för det är nu det gäller, det är nu jag verkligen måste bestämma mig för vad jag vill och denna gängen måste jag verkligen göra det och inte bara säga det. Och det är väl det som kommer bli det svåraste i det här,  men jag måste inse för mitt eget bästa att det måste hända något, och detta är nu och inte om "ett tag". Det är så mycket enklare att skjuta upp saker och säga att man ska, än att istället ta tag i dem direkt och lösa. Iallafall för mig och varför förstår jag inte riktigt helt, med tanke på att man mår mycket bättre om man gjort det man ska. Då får man inga samvetelskval eller så, men ändå är det så svårt, vad är det jag är rädd för egentligen? Känns som att det är en fråga jag borde ta reda på svaret på.

Nu har jag iallafall börjat dra lite i trådarna som kretsar runt mitt förvirrande liv just nu. Så vi får helt enkelt vänta och se vart det hamnar i slutänden, men om jag verkligen vill och verkligen kämpar så kommer det gå bra. Gäller bara att hitta min passion, vad är det jag har passion för?