Sara

Jag blir bara så ledsen när jag upptäcker att jag helt plötsligt är bortglömd, att jag inte finns i vissa andras liv längre, när man är som bortblåst, precis som jag aldrig funnits i erat liv alls. När jag egentligen hjälpt och förgyllt erat liv.
Visst, jag ska inte lägga ner någon större energi på detta, men känna sig som bortblåst och alldeles bortglömd det gör faktiskt ont, för en gång så har jag faktiskt funnits där. Även om ni väljer att ta bort mig från era liv nu så har jag funnits för er, olika tid för olika personer. Vissa i flera år och vissa i färre, men jag har stått upp för er, jag har ställt upp för er, försvarat er, funnits för er, älskat er, visat respekt för er, skrattat med er, gråtit med er, delat mig själv med er, allt detta gjorde jag för jag trodde att ni var några som jag skulle få ha vid min sida och inte för att sedan få känna er rygg vändas mot mig och kanske när jag behövde er som mest. Jag trodde ni kände mig, så mycket jag har gett ut mig själv och så mycket ni sa, så mycket jag sa, jag trodde ni kände mig, jag trodde verkligen det, men sen visar det sig att det nog inte var så trots allt. För om ni hade kännt mig hade ni vetat att det inte var jag, att det inte var min grej att säga så, det värsta är att jag fick inte ens någon chans att förklara mig, inte hos den personen dom jag verkligen egentligen ville göra det för iallafall.

Det handlar inte om att jag vill vända någon ryggen, eller om att jag ska tycka mig vara bättre än alla andra, jag vill bara berätta vem jag är, hur jag är, vad jag har gjort för jag står för mig själv. Jag står för det jag gör, jag står för både negativa och positiva saker som jag gjort eller gör och det vet NI egentligen!


Nu är det dags att börja om, börja på nytt, sköta sig, skärpa sig, fixa. Och absolut fixa det också :)