Mitt liv är mitt.
.
Totalförvirrad!
Det är nog minsann inte mycket jag begriper mig på i denna världen, men klart kanske lika skönt det. För trots allt så skulöle jag nog inte alltid vilja veta hur vissa folk tänker ändå, för det skulle nog bara gör en ännu mer förtvivlad, upprörd, arg, förbannad och helt enkelt mållös over vilket tankesätt vissa människor har.
Finns det inga samvetskval eller skuldkänslor kan man ju undra ibland, för ibland känns de baskemej som att vissa människor helt enkelt inte ens vet vad det är för något eller va de två orden står för.
En annan kan inte ens ta ett tuggummi utan att fråga om lov först, medans andra människor verkar kunna göra vad som helst utan att förstå att det är fel!
KÖNSTIT!
Skönt att iallafall få skriva av sig så att man släpper ut lite av det man har inom sig, bättre att göra det än att bli helknäpp!
Och min hals har slutat fungera igen :(
och det gillas inte !
Finns det inga samvetskval eller skuldkänslor kan man ju undra ibland, för ibland känns de baskemej som att vissa människor helt enkelt inte ens vet vad det är för något eller va de två orden står för.
En annan kan inte ens ta ett tuggummi utan att fråga om lov först, medans andra människor verkar kunna göra vad som helst utan att förstå att det är fel!
KÖNSTIT!
Skönt att iallafall få skriva av sig så att man släpper ut lite av det man har inom sig, bättre att göra det än att bli helknäpp!
Och min hals har slutat fungera igen :(
och det gillas inte !
Blir galen!
Vad har jag gjort egentligen för att få det såhär, dock är jag inte ensam i världen och tyvärr inte heööer på långa vägar. Men ändå!
VARFÖR?
Jag kanske helt enbkelt bara ska slappna av o släppa allt och bara lämna allt, men hur lätt är det när tankarna bara flyger och jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vart jag ska placera dom. Jag blir alldeles alldeles tokig. Och jag försöker verkligen inte att tänka så mycket och hela dagen har jag ansträngt mig för att inte tänka, på både de ena o de andra viset. Och till slut brukar det släppa, men inte nu. Varför, varför, varför?
Jag önskar många gånger att livet skulle vara enklare, men å ena sidan när jag då har tänkt efter så hade de trots allt blivit mycket dystrare och tråkigare då. Men för en gång skull så önskar jag verkligen just nu att det faktiskt hade vatt enklare att jag hade kunnat vara lite tankeläsare för att kunna hoppa in i andras hjärnor för att läsa mig till tankar, och för att se sanningen. För hur det än är så är alltid sanningen bäst även om den svider för stunden, Men om en lögn håller i sig så blir en lögn flera lögner, och en liten lögn blir till flera små lögner som när man sätter ihop det blir en stor fet jävla lögn som sårar under längre tid och gör ännu ondare. Hur svårt kan det vara att vara ärlig? Det är väl inte så konstigt eegentligen att man har svårt att lita på folk när det alltid blir såhär!?
Men innan ma blir helt paranoid så kanske man ska ta sig samman och bara ta lov från allt tänkande ett tag, och allt vad de innebär. Kanske bara vara med mig själv, men det är svårt, men det kanske är värt att?
VARFÖR?
Jag kanske helt enbkelt bara ska slappna av o släppa allt och bara lämna allt, men hur lätt är det när tankarna bara flyger och jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vart jag ska placera dom. Jag blir alldeles alldeles tokig. Och jag försöker verkligen inte att tänka så mycket och hela dagen har jag ansträngt mig för att inte tänka, på både de ena o de andra viset. Och till slut brukar det släppa, men inte nu. Varför, varför, varför?
Jag önskar många gånger att livet skulle vara enklare, men å ena sidan när jag då har tänkt efter så hade de trots allt blivit mycket dystrare och tråkigare då. Men för en gång skull så önskar jag verkligen just nu att det faktiskt hade vatt enklare att jag hade kunnat vara lite tankeläsare för att kunna hoppa in i andras hjärnor för att läsa mig till tankar, och för att se sanningen. För hur det än är så är alltid sanningen bäst även om den svider för stunden, Men om en lögn håller i sig så blir en lögn flera lögner, och en liten lögn blir till flera små lögner som när man sätter ihop det blir en stor fet jävla lögn som sårar under längre tid och gör ännu ondare. Hur svårt kan det vara att vara ärlig? Det är väl inte så konstigt eegentligen att man har svårt att lita på folk när det alltid blir såhär!?
Men innan ma blir helt paranoid så kanske man ska ta sig samman och bara ta lov från allt tänkande ett tag, och allt vad de innebär. Kanske bara vara med mig själv, men det är svårt, men det kanske är värt att?
Allt ska vara så komplicerat!
Har inte skrivit här på ett tag nu. Men kanner att nu ar det dags o det ar dags att skriva av sig lite, och i mitt liv har de hant en del sen sist med tanke på att på bara en dag så kan de hända rätt mycket just nu. Vet inte varför men det har bara blivit så!
Kärleken har jag fumderat på om den är värd all möda, tårar o svett. Speciellt om man inte känner sig uppskattad tillbaka, jag vet inte egentligen. Men jag är bara så trött på allt och ibland undrar jag om jag inte skulle ta o bli en lesbisk feminist ändå. Visst kan killar vara jävligt sköna att umgås med, men när det ska komma in känslor o sånt så blir det bara fel.
Jag vet knappt om jag ens tillåter mig själv o känna något längre för jag är så rädd, vissa ögonblivk får jag för mig att det går bra o de känns rätt, men sen bara vänder de fortare äm lvickt igen. Jag bågar inte alls släppa loss på mig själv längre, jag vet inte om jag har tappat mig själv någonstans på vägen, men hur ska jag vet vilöken väg? Jag låter inte det visas för mina vänner, men jag känner att det är inte fullt lätt för jag har inte alls samma energi och jag orkar tp inte göra någonting för jag har liksom tappat den där livsgnistan mågonstans. Det är dags att tända den igen, men det är enklare sagt än gjort. För jag har letat och jag har försökt och jag anstränger mig verkligen. Men jag vet inte till vilken nytta för varje gång jag inser att det var fel väg, fel sätt eller helt enkelt bara fel sa dör det en ny bit inom mig gång för gång och dag för dag.
Ända så jobbar jag, och även fått mer dgaar än vad jag vikarierar för, pluggar på mitt körkort och försöker fixa ett ordnat liv och vänner har jag omkring mig. Men jag är en sån som heller inte gärna pratar om mina problem, inte till mina vänner iaf utan jag har dom heldre för mig själv och de kan tyckas inte heller vara sådär smart kanske. Vad vet jag, vad vet jag!?
Jag vill våga, men jag gör det inte!
Och när jag väl gör det så blir jag oftast besviken, så jag orkade inte mer, man kan säga att man ine orkar på måmga vis och mena på olika vis när man säger det, man kan inte orka bädda sängen, eller inte orka åka iväg någonstans eller kanske inte orka prata om vissa saker med vissa, t.ex för man inte vet hur man ska förklara för det känns som de bara blir fel av allt ändå! Jag orkar inte på riktigt, för lågan blev till glöd och den glöden håller nu på att bli aska och jag vet inte hur låmg tid det tar innan jag kommer dit om de ska vara så som det är nu!
Kärleken är komplicerad och svår.
Kärleken har jag fumderat på om den är värd all möda, tårar o svett. Speciellt om man inte känner sig uppskattad tillbaka, jag vet inte egentligen. Men jag är bara så trött på allt och ibland undrar jag om jag inte skulle ta o bli en lesbisk feminist ändå. Visst kan killar vara jävligt sköna att umgås med, men när det ska komma in känslor o sånt så blir det bara fel.
Jag vet knappt om jag ens tillåter mig själv o känna något längre för jag är så rädd, vissa ögonblivk får jag för mig att det går bra o de känns rätt, men sen bara vänder de fortare äm lvickt igen. Jag bågar inte alls släppa loss på mig själv längre, jag vet inte om jag har tappat mig själv någonstans på vägen, men hur ska jag vet vilöken väg? Jag låter inte det visas för mina vänner, men jag känner att det är inte fullt lätt för jag har inte alls samma energi och jag orkar tp inte göra någonting för jag har liksom tappat den där livsgnistan mågonstans. Det är dags att tända den igen, men det är enklare sagt än gjort. För jag har letat och jag har försökt och jag anstränger mig verkligen. Men jag vet inte till vilken nytta för varje gång jag inser att det var fel väg, fel sätt eller helt enkelt bara fel sa dör det en ny bit inom mig gång för gång och dag för dag.
Ända så jobbar jag, och även fått mer dgaar än vad jag vikarierar för, pluggar på mitt körkort och försöker fixa ett ordnat liv och vänner har jag omkring mig. Men jag är en sån som heller inte gärna pratar om mina problem, inte till mina vänner iaf utan jag har dom heldre för mig själv och de kan tyckas inte heller vara sådär smart kanske. Vad vet jag, vad vet jag!?
Jag vill våga, men jag gör det inte!
Och när jag väl gör det så blir jag oftast besviken, så jag orkade inte mer, man kan säga att man ine orkar på måmga vis och mena på olika vis när man säger det, man kan inte orka bädda sängen, eller inte orka åka iväg någonstans eller kanske inte orka prata om vissa saker med vissa, t.ex för man inte vet hur man ska förklara för det känns som de bara blir fel av allt ändå! Jag orkar inte på riktigt, för lågan blev till glöd och den glöden håller nu på att bli aska och jag vet inte hur låmg tid det tar innan jag kommer dit om de ska vara så som det är nu!
Kärleken är komplicerad och svår.
