Allt ska vara så komplicerat!
Har inte skrivit här på ett tag nu. Men kanner att nu ar det dags o det ar dags att skriva av sig lite, och i mitt liv har de hant en del sen sist med tanke på att på bara en dag så kan de hända rätt mycket just nu. Vet inte varför men det har bara blivit så!
Kärleken har jag fumderat på om den är värd all möda, tårar o svett. Speciellt om man inte känner sig uppskattad tillbaka, jag vet inte egentligen. Men jag är bara så trött på allt och ibland undrar jag om jag inte skulle ta o bli en lesbisk feminist ändå. Visst kan killar vara jävligt sköna att umgås med, men när det ska komma in känslor o sånt så blir det bara fel.
Jag vet knappt om jag ens tillåter mig själv o känna något längre för jag är så rädd, vissa ögonblivk får jag för mig att det går bra o de känns rätt, men sen bara vänder de fortare äm lvickt igen. Jag bågar inte alls släppa loss på mig själv längre, jag vet inte om jag har tappat mig själv någonstans på vägen, men hur ska jag vet vilöken väg? Jag låter inte det visas för mina vänner, men jag känner att det är inte fullt lätt för jag har inte alls samma energi och jag orkar tp inte göra någonting för jag har liksom tappat den där livsgnistan mågonstans. Det är dags att tända den igen, men det är enklare sagt än gjort. För jag har letat och jag har försökt och jag anstränger mig verkligen. Men jag vet inte till vilken nytta för varje gång jag inser att det var fel väg, fel sätt eller helt enkelt bara fel sa dör det en ny bit inom mig gång för gång och dag för dag.
Ända så jobbar jag, och även fått mer dgaar än vad jag vikarierar för, pluggar på mitt körkort och försöker fixa ett ordnat liv och vänner har jag omkring mig. Men jag är en sån som heller inte gärna pratar om mina problem, inte till mina vänner iaf utan jag har dom heldre för mig själv och de kan tyckas inte heller vara sådär smart kanske. Vad vet jag, vad vet jag!?
Jag vill våga, men jag gör det inte!
Och när jag väl gör det så blir jag oftast besviken, så jag orkade inte mer, man kan säga att man ine orkar på måmga vis och mena på olika vis när man säger det, man kan inte orka bädda sängen, eller inte orka åka iväg någonstans eller kanske inte orka prata om vissa saker med vissa, t.ex för man inte vet hur man ska förklara för det känns som de bara blir fel av allt ändå! Jag orkar inte på riktigt, för lågan blev till glöd och den glöden håller nu på att bli aska och jag vet inte hur låmg tid det tar innan jag kommer dit om de ska vara så som det är nu!
Kärleken är komplicerad och svår.
Kärleken har jag fumderat på om den är värd all möda, tårar o svett. Speciellt om man inte känner sig uppskattad tillbaka, jag vet inte egentligen. Men jag är bara så trött på allt och ibland undrar jag om jag inte skulle ta o bli en lesbisk feminist ändå. Visst kan killar vara jävligt sköna att umgås med, men när det ska komma in känslor o sånt så blir det bara fel.
Jag vet knappt om jag ens tillåter mig själv o känna något längre för jag är så rädd, vissa ögonblivk får jag för mig att det går bra o de känns rätt, men sen bara vänder de fortare äm lvickt igen. Jag bågar inte alls släppa loss på mig själv längre, jag vet inte om jag har tappat mig själv någonstans på vägen, men hur ska jag vet vilöken väg? Jag låter inte det visas för mina vänner, men jag känner att det är inte fullt lätt för jag har inte alls samma energi och jag orkar tp inte göra någonting för jag har liksom tappat den där livsgnistan mågonstans. Det är dags att tända den igen, men det är enklare sagt än gjort. För jag har letat och jag har försökt och jag anstränger mig verkligen. Men jag vet inte till vilken nytta för varje gång jag inser att det var fel väg, fel sätt eller helt enkelt bara fel sa dör det en ny bit inom mig gång för gång och dag för dag.
Ända så jobbar jag, och även fått mer dgaar än vad jag vikarierar för, pluggar på mitt körkort och försöker fixa ett ordnat liv och vänner har jag omkring mig. Men jag är en sån som heller inte gärna pratar om mina problem, inte till mina vänner iaf utan jag har dom heldre för mig själv och de kan tyckas inte heller vara sådär smart kanske. Vad vet jag, vad vet jag!?
Jag vill våga, men jag gör det inte!
Och när jag väl gör det så blir jag oftast besviken, så jag orkade inte mer, man kan säga att man ine orkar på måmga vis och mena på olika vis när man säger det, man kan inte orka bädda sängen, eller inte orka åka iväg någonstans eller kanske inte orka prata om vissa saker med vissa, t.ex för man inte vet hur man ska förklara för det känns som de bara blir fel av allt ändå! Jag orkar inte på riktigt, för lågan blev till glöd och den glöden håller nu på att bli aska och jag vet inte hur låmg tid det tar innan jag kommer dit om de ska vara så som det är nu!
Kärleken är komplicerad och svår.
Kommentarer
Trackback
