Minnen och ärlighet!
Bilder kan verkligen göra en nostalgisk, det finns verkligen minnen man aldrig kommer glömma, människor som satt sina spår, både på gott och ont. Men på något konstigt sätt så är det oftast det goda man minns bäst, kanske för att det är det man vill minnas, iallafall för mig.
Vissa saker är väldigt tråkigt att de bara tar slut sådär, att de enda som består är minnen, men det kanske är så att växa upp. Eller så kanske det blir så när människor handlar på de vis de ibland handlar, ibland gör man saker utan att tänka, och ibland händer saker för fort så mn inte hinner med och sedan bara dras med, ibland händer även grupptryck. Det finns många orsaker till att saker händer, och ibland händer saker utan orsak med, det bara händer liksom. Tråkigt men sant, sanningen är hård, det vet jag verkligen och därav har jag fått slå baksalg. Sanningen är något jag håller värmt om hjärtat och någonting jag föredrar, lögner är inget för mig och jag har blivit uppfostrad till att vara ärlig, och ärlig ska man vara. Det sägs även att ärlighet varar längst, och det tror jag på för lögnen kommer alltid upp förr eller senare, men när den väl kommer fram så är det upp till de som fått svaret att avgöra hur dom vill hantera den situationen, ibland skäms folk kanske så mycket med svansen mellan benen att de inte gör någonting åt situationen, och kanske även för att de tog för lång tid för sanningen? Vad vet Visst kan man fantisera och drömma sig bort, men det är stor skilldnad mellan det och en lögn, och det är en hårfin gräns mellan en vit lögn och en riktig lögn. Det är viktigt att veta, sanningen är bäst och man bör hålla sig till den.
Även fast man ibland förlorar även fast man säger sanningen, jag antar att alla inte tycker om sanningen. Sanningen är väl för hård för vissa människor, eller att det man egentligen visste blir förtydligat, det gör väl för ont helt enkelt för att vissa ska klara av det, ja vissa människor väljer att heldre leva i en drömvärld i sin bubbla än att se världen och sanningen.
Den dagen de vaknar till liv, om de någon gång gör det, den dagen finns de två alternativ att gå, antingen kan man då inse sitt fel och be om ursäkt och förstå att uppskattningen från sanningen den gången är en uppskattning som blir bättre sent än aldrig, eller så kan man känna sig bortgjord och därav inte våga vara ansvarsfull och därav hålla det inom sig själv.
Den som alltid talar sanning, den uppskattar även att få tacksamhet tiilbaka för att sanningen berättades, just för att veta att det är ett bra "jobb" man gör, för sanningen är inte lika självklar för alla som den är för mig.
