Fan med!
Sara Johansson vad gör du med ditt liv? Varför blir det aldrig som man tänkt sig även fast man vet att det aldrig blir så så att man tänker att det kan bli något helt annat i stället. Det är lustigt kan jag tycka..
Dags att börja om sitt liv, men hur gör man? Det är faktiskt himla svårt att veta, speciellt om man inte heller får mågon vidare vägledning på något vis över huvud taget. Men det är klart att man ska klara sig själv och vara självständig, men jag är ändå ingen ensamvarg och jag är faktiskt ingen maskin för jag är lika mycket människa som alla andra mänskilga varelser även om det tydligen inte verkar som det..
Om jag nu ska bete mig som en vuxen människa och vara det så uppskattar jag även om jag kan bli behandlad som en också.
Jag är så himla ledsen och trött på allt detta nu, jag orkar verkligen inte mer för det är faktiskt mer slitsamt än vad det kan verka som. Man kan försöka lura folk genom att även försöka lura sig själv till att vara glad. Men dom som verkligen känner mig vet att jag har ett tomrum i mig som behövs fyllas för att jag är inte den glada Sara som jag vill vara, jag ör inte hel och så är det. Men jag vet inte vad som krävs för att fylla det, ska man leta efter fyllnaden eller kommer den av sig själv? Det är en bra fråga det!
Varför kan jag inte bara få bli accepterad och sedd för den jag är? För jag vill inte och jag orkar inte leka någon annan som inte är jag, det är jobbigt och inte kul alls och vad är det för mening med det? Jag vill vara den jag är och jag vill vara älskad och få omsorg och kärlek . Jag vill inte ha det av någon som tvingar fram det, jag vill ha det för att det är sant och äkta. . . Jag märker om det inte är sant.
Jag vill ha någon att dela minnen med, någon att skapa nya minnen med, någon att gråta med och luta sin axel mot, någon som både ger och tar, någon som ser mig, som tycker om mig, som vill vara med mig för att jag just jag är den jag är och INGEN annan.
Är det bara drömmarnas önskemål jag drömmer mig bort till eller finns det i verkligheten?
Kan man få ha en bästa kompis på riktigt, får man ha ett bra förhållande som fungerar iallfall mer okej, en familj som alla är öppna och visar respekt mot varandra och inte den där tuffrespekten utan snarare mer mänsklig respekt, sådan respekt som man ska ha, ett jobb där man trivs, och en utbildning som man ör nöjd med. Går det att få det så om man verkligen vill och om man verkligen kämpar, eller är det ändå fortfarande drömmar, för om det bara är drömmar så är det faktiskt ingen idé att jag kämpar för då är det onödig tid av mitt liv. Och livet ör faktiskt inte så långt, och man vet aldrig när det slutar?
Dags att börja om sitt liv, men hur gör man? Det är faktiskt himla svårt att veta, speciellt om man inte heller får mågon vidare vägledning på något vis över huvud taget. Men det är klart att man ska klara sig själv och vara självständig, men jag är ändå ingen ensamvarg och jag är faktiskt ingen maskin för jag är lika mycket människa som alla andra mänskilga varelser även om det tydligen inte verkar som det..
Om jag nu ska bete mig som en vuxen människa och vara det så uppskattar jag även om jag kan bli behandlad som en också.
Jag är så himla ledsen och trött på allt detta nu, jag orkar verkligen inte mer för det är faktiskt mer slitsamt än vad det kan verka som. Man kan försöka lura folk genom att även försöka lura sig själv till att vara glad. Men dom som verkligen känner mig vet att jag har ett tomrum i mig som behövs fyllas för att jag är inte den glada Sara som jag vill vara, jag ör inte hel och så är det. Men jag vet inte vad som krävs för att fylla det, ska man leta efter fyllnaden eller kommer den av sig själv? Det är en bra fråga det!
Varför kan jag inte bara få bli accepterad och sedd för den jag är? För jag vill inte och jag orkar inte leka någon annan som inte är jag, det är jobbigt och inte kul alls och vad är det för mening med det? Jag vill vara den jag är och jag vill vara älskad och få omsorg och kärlek . Jag vill inte ha det av någon som tvingar fram det, jag vill ha det för att det är sant och äkta. . . Jag märker om det inte är sant.
Jag vill ha någon att dela minnen med, någon att skapa nya minnen med, någon att gråta med och luta sin axel mot, någon som både ger och tar, någon som ser mig, som tycker om mig, som vill vara med mig för att jag just jag är den jag är och INGEN annan.
Är det bara drömmarnas önskemål jag drömmer mig bort till eller finns det i verkligheten?
Kan man få ha en bästa kompis på riktigt, får man ha ett bra förhållande som fungerar iallfall mer okej, en familj som alla är öppna och visar respekt mot varandra och inte den där tuffrespekten utan snarare mer mänsklig respekt, sådan respekt som man ska ha, ett jobb där man trivs, och en utbildning som man ör nöjd med. Går det att få det så om man verkligen vill och om man verkligen kämpar, eller är det ändå fortfarande drömmar, för om det bara är drömmar så är det faktiskt ingen idé att jag kämpar för då är det onödig tid av mitt liv. Och livet ör faktiskt inte så långt, och man vet aldrig när det slutar?
Kommentarer
Trackback
