Sara

Vissa människor kan faktiskt vara väldigt skrattretande, genomskinliga och falska. Det är inte värst att bry sig om dessa människorna, men vissa av dessa människorna gör man faktiskt det ändå med, med tanke på att vissa av dessa människorna märker man inte att dom verkligen är sådana förrens man har "känt" dom ett tag, kan vara från några månader till några år och på något vis så kan visa av dessa människor komma en nära inpå livet, vare sig det är barndomskopis eller festprisse. Det kan då vara lite svårare att acceptera och se sanningen, för på något vis inom sig så gör det faktiskt ont och det blir motigt, men det värsta då är ifall man ger det en ny chans och blir smutskastad även då. . . Då blir man förvirrad, ledsen och ibland arg tillochmed, sen funderar man även på varför dessa människorna fungerar som dom gör, jag förstår inte vad som gick fel. För det måste ju gå snett från början någon gång som gör att resten bara byggs på, handlar det om miljl, arv uppfostran eller kanske rentav alltihop eller ingenting utav det? Ja det är himla bra frågor, men finns det något riktigt svar på det egentligen?
Fast så tänker iallafall jag i detta tänk att jo men det är väl ändå sådant som man växer ifrån någon gång iallafall, och speciellt om man skaffar egna barn och ska ge dom en bra uppfostran, för det kan man ju faktiskt inte göra om man knappt kan uppfostra sig själv. Och en uppfostran handlar ju faktiskt om att vara förälder och ta sitt anssvar som det också, inte att vara kompis för det är kompisarnas roll och det räcker där. Självklart kan man ha en god relation och dela väldigt mycket med varandra som förälder gentemot barn, men man ska ändå se förälder-barn gränsen däremellan. Genom att jag då tänker såhär så slår det mig extra mycket när man faktiskt stöter på föräldrar i äldre åldrar med tonårsbarn som inte beter sig som det, som beter sig som om dom vore i ungdommen själva.. Visst kan dom vara schyssta, men det är faktiskt inte helt okej och speciellt inte när man lägger sig i alldeles för mycket i både sina egna barns och i andra ungommars liv, visst att man ska kunna prata och stötta och finnas men för det betyder det inte att det är okej som förälder att i princip snacka skit och lägga sig i saker de inte har med att göra ellen ens kanske vet någonting om utan bara hört genom ryktesvägar från andra. Och dessa andra kan då till stor marginal vara sina egna barn som bara vill prata lite med sin förälder för att man ska kunna göra det men att de sedan ska stanna där, eller så kan det även vara barnens kompisar som råkar slänga ur sig någonting och så blir det helt fel till slut och så bildas en ond cirkel. Vilket allt detta från mitt håll inte är helt okej, men som man heller inte ska ödsla sin energi på för upptäcker man att det går till på det viset så är det bara att ta nästa kliv in i nästa liv och försöka göra det bra..

Men det jag vill få fram är bara att jag tycker att detta är synd, det är faktiskt synd att det ska behöva bli såhär och att ingen gör någonting åt saken, någonting för att hjälpa eller ge en recall, eller om det erbjuds hälp att den inte blir mottagen. . .