Förvirrad!
Herregud, ja det kan man lugnt säga. Vissa människor förstår jag mig bara inte på, hur mycket jag än försöker så finns det fortfarande saker hos vissa som fortfarande kan överaska mig.. tydligen!
Det känns som att jag fortfarande är i chock, det som hände mig alldeles precis är defenitivt INTE OKEJ. Man gör inte så, det är en sak som är säkert, sen kan man dra till med hundra tusentals ursäkter, men det hjälper faktiskt inte i ett sånt här sammanhang och nu får det baskemig vara slut, och denna gången hoppas jag för min egen del och för mitt eget bästa att jag håller det. För nu är det bevisat att det är någonting som är snett, vad det är vet jag faktiskt inte men det är iallfall inte såhär det ska vara, så mycket vet jag. Om det är det här som kallas kärlek så vill jag faktiskt inte vara med på den banan, men bättre vett än så har jag förhoppningsvis så jag förstår att det inte är det som är kärlek. Inte riktig kärlek, och just nu så känner jag att jag behöver någon som uppskattar och älskar mig för den jag är och inte för den jag borde vara och om jag inte får det så kan det va sålänge, även om man kan känna stort behov av närhet, men om det är såhär det ska sluta så nöjer jag mig med vanlig hederlig vänskapskärlek för det kan få en att må så mycket bättre än vad man kan förstå själv ibland. Svartsjuka, hat, irritation, tjabb, bråk, negativa sidor över huvud taget är jag helt tom på, helt trött på. Orkar inte mer nu, har varit såhär för länge. Det värsta är att jag har sagt det förut, men för min absolut egen skull så hoppas jag innerligen att det är den sista, åtmindstonde i den här relationen. För jag blev riktigt rädd, riktigt rädd faktiskt och så ska det inte vara. Sen får alla säga vad dom vill, tro på vad dom vill. Men det är endast jag som kan känna det jag gör, se det jag ser och uppleva det jag upplever. Och även endast jag som kan vända på mitt liv och det är det dags för, det är dags att vända på det fullständigt. Ta tag i mitt liv och visa att jag kan, bara jag vill.
Är oehört tacksam över den kärleken jag får utav de som uppskattar mig för den jag är.
Det känns som att jag fortfarande är i chock, det som hände mig alldeles precis är defenitivt INTE OKEJ. Man gör inte så, det är en sak som är säkert, sen kan man dra till med hundra tusentals ursäkter, men det hjälper faktiskt inte i ett sånt här sammanhang och nu får det baskemig vara slut, och denna gången hoppas jag för min egen del och för mitt eget bästa att jag håller det. För nu är det bevisat att det är någonting som är snett, vad det är vet jag faktiskt inte men det är iallfall inte såhär det ska vara, så mycket vet jag. Om det är det här som kallas kärlek så vill jag faktiskt inte vara med på den banan, men bättre vett än så har jag förhoppningsvis så jag förstår att det inte är det som är kärlek. Inte riktig kärlek, och just nu så känner jag att jag behöver någon som uppskattar och älskar mig för den jag är och inte för den jag borde vara och om jag inte får det så kan det va sålänge, även om man kan känna stort behov av närhet, men om det är såhär det ska sluta så nöjer jag mig med vanlig hederlig vänskapskärlek för det kan få en att må så mycket bättre än vad man kan förstå själv ibland. Svartsjuka, hat, irritation, tjabb, bråk, negativa sidor över huvud taget är jag helt tom på, helt trött på. Orkar inte mer nu, har varit såhär för länge. Det värsta är att jag har sagt det förut, men för min absolut egen skull så hoppas jag innerligen att det är den sista, åtmindstonde i den här relationen. För jag blev riktigt rädd, riktigt rädd faktiskt och så ska det inte vara. Sen får alla säga vad dom vill, tro på vad dom vill. Men det är endast jag som kan känna det jag gör, se det jag ser och uppleva det jag upplever. Och även endast jag som kan vända på mitt liv och det är det dags för, det är dags att vända på det fullständigt. Ta tag i mitt liv och visa att jag kan, bara jag vill.
Är oehört tacksam över den kärleken jag får utav de som uppskattar mig för den jag är.
<3
Kommentarer
Trackback
