Allt kan gå både upp och ner!
Nehe, om man skulle sätta sig ner och fundera över sina mål i livet och se ifall man kommer någonstans. Kan ju inte gå sämre än nu iaf :)
Klart att alla kan känna sig misslyckade ibland, och jag har ofta mina känslor inom mig som jag inte vill släppa ut på grund av olika själ. Visst det kan vara fel av mig och göra så och jag vet väl inte riktigt varför jag gör så heller egentligen. Men det känns väl på något vis bättre att slippa prata om det och så blir det så himla jobbigt när det dyker upp. Jag kan ha en tendens till att misstolka vissa folk ibland, det är inget jag gör med avsikt såklart men det kan bli så tokigt. Men ibland kanske man även kan fundera på på vilket sätt man lägger upp det man säger så antt det inte blir helt fel heller. Om man nu tex säger saker för att man bryr sig så kan man ju nämna det också i sammanhanget, och att man förklrar lite bättre till hur man resonerar och förklarar hur man verkligen tänker. För det kan nämnligen vara på det viset som man misstolkar varandra annars och det är ju inte det bästa, det är då det blir massa fel och massa dumma tankar man vet inte hade behövt vara där egentligen.
Just nu är mitt liv lite som en dimma som jag borde reda upp så att det blir en klar himmel, men det är inte alltid så lätt. Och det största problemet med mig är väl även att är jag inte sugen så är det inte så kul att ta tag i saker och ting, men när jag väl blir sugen så kan jag hålla på hur länge som helst.
Om det nu känns som att jag bara sitter och tycker synd om mig själv hela dagarna, så är det absolut inte menat så. Visst tycker vi alla synd om oss själva ibland, och själviska måste vi vara det med ibland. Men jag menar ju absolut inte på det viset att det är det enda jag gör att tycka synd om mig för sådant trams gillar jag inte. Det är inte min grej direkt. Så då är det väl upp till mig nu att motbevisa detta !
Jag vet att jag kan vara dum ibland, men det kan du också. Jag saknar dig och jag älskar dig och det är jättejobbigt att du har flyttat så långt bort som till Mora för då träffas vi knapt alls, med tanke på att vi träffades mer sällan redan när du bodde hemma. Jag vet att jag saknar dig och att jag älskar dig och det vet du med, och det är klart att man vill höra det ibland speciellt när man bryr dig. Men jag vet däremot inte vad det är som hindrar mig från att säga det, vad det är jag är rädd för, eller om det helt enkelt soitter i mig att jag inte haft någon sådan relation med någon av mina familjemdelemmar någonsin innan. Att jag kanske är ovan vid livet som det är nu, att det känns konstigt att växa upp och infinna sig i att helt lötlsigt bli vuxen på heltid. Och min största rädsla är trots allt att jag är rädd för sådant jag inte vet någonting om och sådant jag inte kan någonting om. Och så har jag alltid avundats mina 3 syskon på hur väl dom kan ta hand om varandra och hela familjen och hur bra dom passar tillsammans, och så har jag själv stött ut mig själv för jag inte känt mig lika mycket vädrig för att jag inte känt eller känner mig lika bra som dom, att jag inte heller vet vad jag är bra på om jag nu ens är bra på något alls. Fast samtidigt så vet jag att det är fel att tänka så. Men det är skönt att prata, men så är jag så rädd att ni ska misstolka det jag säger och därför har jag väl valt att vara tyst och bara infinna mig i att finnas till. Att det är därför jag istället valt att kunna ta mer plats hos mina komåisar för att jag känner mig uppskattad där, där vet jag hur det är. Jag vet inte hur det skuller bli om jag tog mer plats hemma, reaktioner, missförstånd, blickar, prat, skratt, flin. Ja allting egentligen, jag vill men jag vågar helt enkelt inte...
Rädd för det jag inte känner till, det jag inte vet något om.
Klart att alla kan känna sig misslyckade ibland, och jag har ofta mina känslor inom mig som jag inte vill släppa ut på grund av olika själ. Visst det kan vara fel av mig och göra så och jag vet väl inte riktigt varför jag gör så heller egentligen. Men det känns väl på något vis bättre att slippa prata om det och så blir det så himla jobbigt när det dyker upp. Jag kan ha en tendens till att misstolka vissa folk ibland, det är inget jag gör med avsikt såklart men det kan bli så tokigt. Men ibland kanske man även kan fundera på på vilket sätt man lägger upp det man säger så antt det inte blir helt fel heller. Om man nu tex säger saker för att man bryr sig så kan man ju nämna det också i sammanhanget, och att man förklrar lite bättre till hur man resonerar och förklarar hur man verkligen tänker. För det kan nämnligen vara på det viset som man misstolkar varandra annars och det är ju inte det bästa, det är då det blir massa fel och massa dumma tankar man vet inte hade behövt vara där egentligen.
Just nu är mitt liv lite som en dimma som jag borde reda upp så att det blir en klar himmel, men det är inte alltid så lätt. Och det största problemet med mig är väl även att är jag inte sugen så är det inte så kul att ta tag i saker och ting, men när jag väl blir sugen så kan jag hålla på hur länge som helst.
Om det nu känns som att jag bara sitter och tycker synd om mig själv hela dagarna, så är det absolut inte menat så. Visst tycker vi alla synd om oss själva ibland, och själviska måste vi vara det med ibland. Men jag menar ju absolut inte på det viset att det är det enda jag gör att tycka synd om mig för sådant trams gillar jag inte. Det är inte min grej direkt. Så då är det väl upp till mig nu att motbevisa detta !
Jag vet att jag kan vara dum ibland, men det kan du också. Jag saknar dig och jag älskar dig och det är jättejobbigt att du har flyttat så långt bort som till Mora för då träffas vi knapt alls, med tanke på att vi träffades mer sällan redan när du bodde hemma. Jag vet att jag saknar dig och att jag älskar dig och det vet du med, och det är klart att man vill höra det ibland speciellt när man bryr dig. Men jag vet däremot inte vad det är som hindrar mig från att säga det, vad det är jag är rädd för, eller om det helt enkelt soitter i mig att jag inte haft någon sådan relation med någon av mina familjemdelemmar någonsin innan. Att jag kanske är ovan vid livet som det är nu, att det känns konstigt att växa upp och infinna sig i att helt lötlsigt bli vuxen på heltid. Och min största rädsla är trots allt att jag är rädd för sådant jag inte vet någonting om och sådant jag inte kan någonting om. Och så har jag alltid avundats mina 3 syskon på hur väl dom kan ta hand om varandra och hela familjen och hur bra dom passar tillsammans, och så har jag själv stött ut mig själv för jag inte känt mig lika mycket vädrig för att jag inte känt eller känner mig lika bra som dom, att jag inte heller vet vad jag är bra på om jag nu ens är bra på något alls. Fast samtidigt så vet jag att det är fel att tänka så. Men det är skönt att prata, men så är jag så rädd att ni ska misstolka det jag säger och därför har jag väl valt att vara tyst och bara infinna mig i att finnas till. Att det är därför jag istället valt att kunna ta mer plats hos mina komåisar för att jag känner mig uppskattad där, där vet jag hur det är. Jag vet inte hur det skuller bli om jag tog mer plats hemma, reaktioner, missförstånd, blickar, prat, skratt, flin. Ja allting egentligen, jag vill men jag vågar helt enkelt inte...
Rädd för det jag inte känner till, det jag inte vet något om.
Förlåt för att jag är dum ibland, jag menar inte det.
Men det är klart att jag älskar dig älskade syster!
Och er alla i min familj, jag är er evigt tacksam
över det ni gör för kmig och hur ni ställer upp på alla vis.
Även om jag kan vara dålig på att visa det ibland.
Men det är ni som är min familj och det är er jag levt med
sen den dagen jag jag kom till världen,
ni är det bästa som finns i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
