Sara

Är det helt enkelt så att man väljer att gömma sig ifrån alla tankar och tårar genom att hela tiden vara sysselsatt, men sen när man helt plötsligt är ensam och tankarna kommer fram så kommer man på sig själv med tårarna som rinner längst kinderna. Är det positivt eller negativt att göra så som man gör, mår man verkligen bra av det i längden eller är det egentligen inte bättre att lösa upp allting först innan man tar det nya klivet till det nya livet? Det är mycket tankar som snurrar omkring i min hjärna, men det bästa svaret kan jag inte finna, finns det ens något svar som är bäst och den som vet svaret bäst måste vara jag själv med tanke på att  det är ingen annan som kan känna det jag känner, eller tänka det jag tänker eller förstå mig så bra som jag själv gör.. Jag måste hitta mitt eget välbefinnande innan jag kan ta det nya klivet, frågan är bara hur?