Sara

Varför, varför, varför. . ska det vara så svårt, vad är det som är så svårt?
Varför måste man tvinga sig själv igenom det, varför förnekar man, varför försöker man, varför gör man smärtan och lidandet större för sig själv, varför var det tvunget att sluta på det här viset?
Är det sant, är det på riktigt, är det för tröst, eller är det såhär, ska det vara såhär nu, ska vi aldrig mer prata med varandra nu, aldrig mer träffas, aldrig mer hälsa, aldrig mer ses, aldrig mer av någonting.
Kanske är lika bra, vi har sagt det länge nu, men det blev aldrig av, det kändes inte verkligt att vara utan varandra, kändes inte rätt att inte vara, att inte prata.
Nu har nog tiden kommit, den kommer alltid fel, aldrig rätt, alltid dumt.
Det gör bara så ont, smärtan är så stor, jag är så dum, jag är så patetisk, så blåögd, så blond, men ändå sitter jag här och väntar, väntar på något som aldrig kommer hända.
Det som är meningen att ske, ska ske, det som ödet förutbestämmer blir så, men ibland kan vindarna blåsa åt konstiga håll, träden fälla förvirrande löv, det gäller bara att stå kvar.

Tro på dig själv, känslan kommer innifrån.