Sara

Onsdag idag och halva veckan har gått, snart är det fredag och då är det dags för polenfärjan med ett fint gäng. Något att se fram emot, men fram tills dess så blir det lite annat att göra för att få rätsida på livet.
Ska tex på arbetsintervju på fredag förmiddag och denna veckan har även mor och far flytt till syster med familj i mora, så huset har jag för mig själv. Dock så flyttar den andra systern hem från staden denna veckan med, men henne har man inte sett så mycket av då hon flyttar grejer (hjälpte faktiskt lite igår), jobbar och tränar. Men har varit duktig och lagat mat varje dag, och överträffat mig själv med smaken på maten. Så det är inte dumt!

Men ikväll blir det att packa väskan inför helgen då jag flyr in till stora staden imorgon för att hjälpa fina Amanda med flytt på typ 500 meter och planera inför helgen som kommer bli kanoners :D

Håller även på att få hem desperate houswives nu så man får se allt från början :)

Bortglömd låt!

... funderar jag på om jag inte egentligen gör mig själv en stor tjänst om jag bara slutar lita på folk, för dom verkar ju inte hålla sitt löfte många av dom ändå. Jag kan i många fall vara för dumsnäll har jag börjat märka, trodde faktiskt inte jag va de på de viset men jode. De visar ju sig att så var nog fallet ändå! Får nog sluta upp med det där för den enda som blir drabbad av det, det är jag själv. Medans många andra tror att dom får bete sig precis hur dom vill!

Det är lustigt det där med människor och rankning egentligen, för de som är ärliga och ödmjuka hamnar alltid i skiten och blir nedtrampade medans dom som är störst svin tar åt sig äran av saker de inte ens har någonting med att göra och lever på alla andra. Smarta som fan är dom, men det behöver inte betyda att de nedtrampade inte är smarta, de är bara för ödmjuka med förs stort samvete för att klara av att vara sådana svin. Dumt egentligen.

Jag förstår bara inte, egentligen borde man inte bry sej eller ens intressera sig. Men när det går flera månader och ens "vänner" inte hör av sig, inte ens när man upprepade gånger försöker höra av sig till dom på olika vis och inte får något svar. Då börjar man fundera på varför, och finns det någonting som jag har gjort, någonting som anses att jag har gjort fel. Kan man inte då vara så ärlig och berätta det för mig och disskutera det. Eller man behöver inte ens disskutera det, bara vara ärlig och uppriktig så att jag åtmindstonde vet vad det är frågan om, och med tanke på att jag inte ens har en susning själv vad det skulle kunna vara hur jag än vrider och vänder på det!
Och du/ni/den/det har även sagt att du/ni/den/det uppskattar själva när personer säger saker till er istället för om er, för missuppfattningar av olika slag bildas lätt. Osv.

Det tråkiga i detta är bara att jag verkligen trodde att du var en bra vän, men ack vad man kan missta sig ibland!

Hela livet handlar om valen du gör och stigarna du väljer att vandra på, men vissa val är defenitivt inte lika lätta som andra. Men vem kunde ana att man kunde ångra något man valt så väldigt starkt att det kanske till och med hemsöker en? Jag vet inte längre vad jag ska tro, jag vet inte heller vad jag vill tro, men att det är någonting som inte stämmer det kan jag ju konstatera nu efter att ha haft drömmar i över 1 1/2 år nu, och de efter att val jag gjorde några månader innan detta. Jag vet inte ens om jag kan kalla det för mardrömmar eller vad det är för slags drömmar.
När drömmarna började var de inte så många och kom bara någon gång ibland och jag tänkte inte så mycket på det, men när jag flyttade till Kalmar i Maj förra året så kom de mer och mer och då kunde de vara flera drömmar per natt och jag kunde bli alldeles galen och inte veta vart jag skulle ta vägen. Och alldra helst när jag insåg att det inte ens finns ett jota jag kan göra åt saken heller, jag visste inte ens om jag ville göra någonting åt det.
Drömmarna blev mer och mer och mer verkliga, och det var alla olika slags drömmar men de alla handlade om samma sak. . .

Jag var lycklig när jag var vaken, jag trivdes med min samvaro, jag bodde med en av mina bästa vänner, hade det bästa jobbet man kan önska sig och en jättebra pojkvän och vi hade det väldigt bra och allt fungerade så exemplariskt som det bara kunde göra. Men ändå hemsökte dessa drömmarna mig.

När jag sedan flyttade tillbaka till Karlskrona igen så blev drömmarna lite bättre, jag drömde åtmindstonde bara en dröm per natt, någon enstaka gång fler och nu var inte heller alla drömmar lika verkliga. Men när dom väl var verkliga så var dom riktigt verkliga, så jag blev helt förvirrad när jag vaknade.
Ett tag så slutade tillochmed drömmarna, trodde jag, men efter lite drygt en och en halv månad så började dom igen, och då kom dom med lite mellanrum så precis när jag släppt drömmarna och trodde jag blivit fri dom så började de igen. Och för ungefär 2 månader sen så började de bli riktigt verkliga igen, och nu suger de verkligen ur all saft och kraft ur mig, jag vet inte längre hur jag ska göra. Och senast inatt hade jag en sådan äckligt verklig dröm så det var helt sjukt. När jag vaknade trodde jag att det var på riktigt.
Det svåraste för mig är att jag förstår inte poängen med drömmarna, jag förstår inte vad mitt undermedvetna vill med mig och varför jag plågas någonting så fruktansvärt. Det kanske kan låta konstigt, men drömmar påverkar mycket mer än vad man tror.
Tänk er själva om ni haft bara en verklig dröm som var otäckt verklig så ni funderade på när ni vaknade vad som hade hänt och ringde ett samtal för att kolla så allt stämde eller ville försäkra er på något vis att allt stämde in, eller att ni trodde ni hade vunnit pengar som inte fanns när ni vaknade osv. Så har jag haft det i över 1 1/2 år och det tar energi, det tar kraft och man blir så förvirrad. De första månaderna var inte alls i närheten av hur det blir i längden, och drömmarna sitter i hjärnan och i hjärnan finns psyket, och psyket vet vi väl alla vad det handlar om.

Jag har funderat över drömmarna, försökt göra så de försvinner, både genom att bemöta drömmarna, försöka förneka drömmarna, och genom att prata med de involveverade drömmarna handlar om. Försökt fundera ut om det finns något annat mönster än det väldigt tydliga i drömmarna, men jag kan inte komma fram till någonting. Vilket gör mig ännu mer frustrerad, för jag sätts i en sådan situation att antingen så vill jag inte sova alls eller så vill jag bara sova. För jag orkar inte längre ha två liv med två helt olika verkligheter.

Jag vaknar upp på natten eller morgonen, och är antingen helt kallsvettig eller av att jag skriker, eller med ett leende på läpparna, eller med frustration, irritation, magknip, gråtandes, förvirrande och jag vet varken ut eller in. Vilket ibland kan göra att jag bara ligger kvar i saängen en stund och gråter och gråter mig till sömns igen, för jag vet inte om jag vill stiga upp, jag vet inte om jag vill låssas mer för att sedan lägga mig igen och komma tillbaka till dena världen där allt är helt annorlunda.
Den baseras på verkligheten, men känslorna och allt därtill är helt annorlunda. Och känslorna känns så riktiga, precis som om man kan ta på dom, riktigare och mer äkta än i verkligheten. Och frågan är hur länge min hjärna ska spöka med mig och hur länge mer jag orkar utså för det är jobbigt, jobbigare än man någonsin kan ana. Speciellt om man inte upplevt det själv.

Dessa drömmarna är till och med jobbigare än mardrömmar jag hade som liten som förföljde för dom lärde jag mig att hantera och där förstod jag att det bara var en dröm. Men det är inte så längre, för de flesta känns verkliga och även de som inte gör det kan jag inte hantera. För den råda tråden som finns igenom alla drömmar den är lika verklig i varje, och vissa ännu starkare.

Så frågan är, var det värt det? Var mitt val värt detta?

Men det är klart hade man inte vatt så mycket "filosof" eller snarare tänkt så mycket som jag ibland kan göra så hade jag säkert inte haft dessa tankarna heller, iallafall inte mångfalden av dom.

Det är väl även det jag kommer jobba med mig själv nu när jag ska bygga upp min självkänsla, för det hör ju till. Har man en bra självkänsla så säger man inte saker man funderar på varför man sa och man funderar även inte på någonting man sagt, klart att ibland eller någon gång. Men det märker jag, och det kommer bli bra och jag är bra.

Jag har en lång väg att vandra, men när jag väl är framme så kommer det visa bra resultat och då gäller det bara att hålla i sig i det med. En sak i taget och en dag i sänder :)

Har nu sökt lite jobb, får väl se hur det går. Kan inte annat än att hålla alla tummar och tår jag har.

Har skrivit in mig på arbetsförmedlingen, igen. Måste man så måste man! Förhoppningsvis behöver jag inte vara inskriven där för en så lång tid, dock kan jag även tycka att dom är bra (för en gång skull) att finnas i situationer som denna då jag inte har möjlighet att studera heller. För jag har sedan några veckor tillbaka gått på utredning för bokstavskombination, och kan då inte studera förrens den är fädig och vi kan komma fram till ett svar så jag får den hjälpen jag behöver i skolan.
Känns lite konstigt att i såhär pass vuxen ålder kolla upp något sådant då det egentligen kunde gjorts för flera flera flera år sedan om någon bara hade uppmarksamat det och gjort någonting åt det, men dagens samhälle är väl för lata för det skulle jag tro. Men jag är iallafall glad över att det är bättre sent än aldrig.

Jag har även börjat med mina självkänsla böcker igen för nu måste det förbättras, fick även en fin bok av syster Lina i födelsedagspresent i lördags skriven av Kaj Pollak - Att välja glädje.
Ibland kan det vara bra med böcker som ger en en tankeställare och som samtisigt hjälper en till ett bättre liv. Givetvisa måste man göra allt jobb själv men böckerna blir som en slags coach, och med tanke på att jag kan ha så svårt att prata om vissa saker som ligger för personligt så kan sådana här böcker hjälpa lite extra mycket.

Det kommer bli bra...

Åkte polenfärjan i lördags, tror inte att lördagarna är någon bra festdag att åka för det är bara äldre som åker då. Visst hade vi kul men så va vi 15 stycken i vårat umgänge som va överallt på båten också. Intressanta saker som hände, liksom roliga och sjuka.
Det va iallafall en trevlig resa som ska göras om fast på en fredag!

Livet hänger o dinglar, vet inte riktigt vart jag står och vet heller inte om jag vill veta. Men däremot vet jag att jag är på väg frammåt och det är något som gläder mig. Det är inte alltid varken lätt eller roligt att ta tag i saker och ting men vissa saker måste man ta tjuren i hornen vid ändå, för det funkar inte att bara sitta o vänta på att man ska bli gammal. Det är ingen som vinner på det, och minst jag själv!

Men alla saker kan man heller inte skynda på för vissa saker tar sin och det måste man låta de göra med, annars blir det fel i systemet och då går allt förlorat ändå och vissa saker kan man heller inte styra över tiden och tidsbegränsningarna. Men i slutändan så ska allt va löst ändå. Däremot när man löser en sak så dyker det alltid upp någonting nytt att lösa, varav den anledningen kan göra att man stannar lite längre i vissa situationer.


Nu är sommaren slut, hörsten är har, jag fyller år på lördag och ännu ett år har gått!
Under sommaren har jag inte direkt vatt dúkitg med min träning och heller inte med mina matgrejer, klockan har man den med vridit på lite, vilket måste bli ändring på. Men en sak i taget, konstigt att det tar så lång tid att "förbättra" någonting när det går så fort att "försämra"!?

.

Det är nog minsann inte mycket jag begriper mig på i denna världen, men klart kanske lika skönt det. För trots allt så skulöle jag nog inte alltid vilja veta hur vissa folk tänker ändå, för det skulle nog bara gör en ännu mer förtvivlad, upprörd, arg, förbannad och helt enkelt mållös over vilket tankesätt vissa människor har.
Finns det inga samvetskval eller skuldkänslor kan man ju undra ibland, för ibland känns de baskemej som att vissa människor helt enkelt inte ens vet vad det är för något eller va de två orden står för.
En annan kan inte ens ta ett tuggummi utan att fråga om lov först, medans andra människor verkar kunna göra vad som helst utan att förstå att det är fel!

KÖNSTIT!

Skönt att iallafall få skriva av sig så att man släpper ut lite av det man har inom sig, bättre att göra det än att bli helknäpp!

Och min hals har slutat fungera igen :(
och det gillas inte !

Vad har jag gjort egentligen för att få det såhär, dock är jag inte ensam i världen och tyvärr inte heööer på långa vägar. Men ändå!
VARFÖR?
Jag kanske helt enbkelt bara ska slappna av o släppa allt och bara lämna allt, men hur lätt är det när tankarna bara flyger och jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vart jag ska placera dom. Jag blir alldeles alldeles tokig. Och jag försöker verkligen inte att tänka så mycket och hela dagen har jag ansträngt mig för att inte tänka, på både de ena o de andra viset. Och till slut brukar det släppa, men inte nu. Varför, varför, varför?

Jag önskar många gånger att livet skulle vara enklare, men å ena sidan när jag då har tänkt efter så hade de trots allt blivit mycket dystrare och tråkigare då. Men för en gång skull så önskar jag verkligen just nu att det faktiskt hade vatt enklare att jag hade kunnat vara lite tankeläsare för att kunna hoppa in i andras hjärnor för att läsa mig till tankar, och för att se sanningen. För hur det än är så är alltid sanningen bäst även om den svider för stunden, Men om en lögn håller i sig så blir en lögn flera lögner, och en liten lögn blir till flera små lögner som när man sätter ihop det blir en stor fet jävla lögn som sårar under längre tid och gör ännu ondare. Hur svårt kan det vara att vara ärlig? Det är väl inte så konstigt eegentligen att man har svårt att lita på folk när det alltid blir såhär!?

Men innan ma blir helt paranoid så kanske man ska ta sig samman och bara ta lov från allt tänkande ett tag, och allt vad de innebär. Kanske bara vara med mig själv, men det är svårt, men det kanske är värt att?

Har inte skrivit här på ett tag nu. Men kanner att nu ar det dags o det ar dags att skriva av sig lite, och i mitt liv har de hant en del sen sist med tanke på att på bara en dag så kan de hända rätt mycket just nu. Vet inte varför men det har bara blivit så!

Kärleken har jag fumderat på om den är värd all möda, tårar o svett. Speciellt om man inte känner sig uppskattad tillbaka, jag vet inte egentligen. Men jag är bara så trött på allt och ibland undrar jag om jag inte skulle ta o bli en lesbisk feminist ändå. Visst kan killar vara jävligt sköna att umgås med, men när det ska komma in känslor o sånt så blir det bara fel.
Jag vet knappt om jag ens tillåter mig själv o känna något längre för jag är så rädd, vissa ögonblivk får jag för mig att det går bra o de känns rätt, men sen bara vänder de fortare äm lvickt igen. Jag bågar inte alls släppa loss på mig själv längre, jag vet inte om jag har tappat mig själv någonstans på vägen, men hur ska jag vet vilöken väg? Jag låter inte det visas för mina vänner, men jag känner att det är inte fullt lätt för jag har inte alls samma energi och jag orkar tp inte göra någonting för jag har liksom tappat den där livsgnistan mågonstans. Det är dags att tända den igen, men det är enklare sagt än gjort. För jag har letat och jag har försökt och jag anstränger mig verkligen. Men jag vet inte till vilken nytta för varje gång jag inser att det var fel väg, fel sätt eller helt enkelt bara fel sa dör det en ny bit inom mig gång för gång och dag för dag.
Ända så jobbar jag, och även fått mer dgaar än vad jag vikarierar för, pluggar på mitt körkort och försöker fixa ett ordnat liv och vänner har jag omkring mig. Men jag är en sån som heller inte gärna pratar om mina problem, inte till mina vänner iaf utan jag har dom heldre för mig själv och de kan tyckas inte heller vara sådär smart kanske. Vad vet jag, vad vet jag!?

Jag vill våga, men jag gör det inte!
Och när jag väl gör det så blir jag oftast besviken, så jag orkade inte mer, man kan säga att man ine orkar på måmga vis och mena på olika vis när man säger det, man kan inte orka bädda sängen, eller inte orka åka iväg någonstans eller kanske inte orka prata om vissa saker med vissa, t.ex för man inte vet hur man ska förklara för det känns som de bara blir fel av allt ändå! Jag orkar inte på riktigt, för lågan blev till glöd och den glöden håller nu på att bli aska och jag vet inte hur låmg tid det tar innan jag kommer dit om de ska vara så som det är nu!

Kärleken är komplicerad och svår.

Just nu så känner jag lite tvärtemot, det känns som jag inte kommit någon vart alls, bor hemma igen hos mor och far, har inget jobb och det går inte hättebra i skolan. Springer ut dörrarna på vårdcentralen och ropar efter hjäp, men det verkar dröja. Jag undrar snart om dom börjar tröttna på att jag är där och springer hela tiden. Jag har tillochmed skaffat mig ett klippkort nu för att jag är där så ofta. Men vi får väl hoppas att det lönar sig i slutändan. Men vägen dit är inte lätt, snarae jobbig och tung. Men så är det väl med de mesta, faktiskt!

I morse åkte mor och far syster och hennes fina familj i Mora, dom ska vara där tills på söndag. Och jag tror bannemej att jag ska ta o städa nu så att det blir lite ordning o reda här hemma :)